Mantalslängder är befolkningsregister upprättade enligt kommun för att underlätta erläggandet av mantalspenningen. Landets officiella befolkningsmängd, befolkningens skatteskyldighet och rösträtt baserade sig på mantalslängderna. Fram till 1920-talet sammansattes de i första hand med tanke på beskattningen, därefter främst för andra administrativa uppgifter. Mantalslängdernas ursprung står att finna i Svenska rikets fogderäkenskaper.
Mantalslängderna börjar som kvarntullsmantalslängder år 1634, då den nya ordinarie skatten mantalspenning började samlas in av spannmålsanvändarna. Senare förkortades namnet till mantalslängd. Mantalslängden uppgjordes av prästen tills mantalsskrivningen beordrades till mantalskommissarie. Mantalslängder uppgjordes enligt den årligen hållna mantalsskrivningen. Förutom huvudmannen skulle även de övriga skatteskyldiga nämnas i mantalslängden.
Inledningsvis uppbars mantalspenning av varje person som fyllt 12 år, tills mantalspenningens nedre och övre åldersgräns fastställdes till åren 15–63. Den övre åldersgränsen avskaffades då de gällde husbönderna och den nedre åldersgränsen höjdes till 16 år. Förutom de under- och överåriga var vissa specialgrupper tidvis befriade från erläggande av mantalspenningen såsom de fattiga, sjukliga och biskoparna. Först under 1700-talet började man anteckna alla invånarna i mantalslängderna, oberoende om de skulle betala eller inte betala mantalspenningen.
Åren 1940 och 1945 gavs speciella bestämmelser rörande mantalslängderna för de evakuerade. I det först nämnda årets mantalslängder skulle de personer som hade förflyttat sig från de överlämnade eller hyrda områden antecknas i den mantalslängden där deras hemplats hade varit den 1.1.1940. I dessa mantalslängder gjorde man inga anteckningar som berörde fastigheter. I mantalslängden för 1945 skulle de evakuerade, som inte ännu hade bosatt sig permanent, upptecknas i en särskild mantalslängd för de evakuerade oberoende på uppehållsort
Uppbärandet av mantalspenning avskaffades år 1924, men uppgörande av mantalslängderna fortsattes i form av befolknings- och fastighetsförteckningar. År 1939 stiftades en lag om mantalslängderna, som år 1971 ersattes av befolkningsregisterlagen. Plikten att uppgöra årliga mantalslängder upphörde i början av år 1990. Mantalslängderna avlagdes då befolkningsregistrets verksamhet började år 1993.
Mantalslängderna i Riksarkivet
Den svenska tidens mantalslängder över Finland ingår i Riksarkivet fram till år 1634 i arkivet för fogder och mellan åren 1635-1808 i arkivet för länsräkenskaperna. Fram till mitten av 1700-talet ingår mantalslängderna i verifikationsböckerna, som också innehåller andra verifikationer. Därefter är mantalslängderna inbundna länsvis i skilda band. Mantalslängderna från autonomi- och självständighetstiden bildar en egen samling i Riksarkivet fram till år 1975.
Mantalslängderna är digitaliserade och mikrofilmade. Originalhandlingarna ges inte ut till forskare för att trygga bevarandet av handlingarna. Den viktigaste förteckningen över mikrofilmade mantalslängder är Förteckning över brukskopior av mikrofilmer av mantalslängder 1634-1808.
I Riksarkivets verksamhetsställen finns alltid det specifika områdets mantalslängder mikrofilmade. I landsarkiven ingår det även länsstyrelsens arkivs handlingar. Mantalslängderna skrevs nämligen fram till slutet av 1800-talet i tre exemplar, varav ett exemplar skrevs för länsstyrelsen. Dessa mantalslängdsserier börjar först vid mitten av 1700-talet och upphörs i början av 1880-talet.
Mantalslängdernas uppbyggnad
Antecknande av befolkningen i mantalslängderna
Enligt förordningen från år 1894 skulle man anteckna i mantalslängderna en persons dopnamn, efternamn, yrke, födelseår, födelsedag, senaste mantalsskrivningsort, ifall personen tillhörde ett icke-lutheranskt trossamfund och ifall personen ville bli befriad från mantalspenningen. På landsbygden gjorde man av varje härad en mantalslängd så att församlingar eller församlingens delar antecknades enskilt. I städernas mantalslängder antecknades befolkning utan att skilja på församlingar, som möjligtvis fanns i en stad.
Enligt förordningarna skulle mantalslängderna uppgöras enligt socknar, vilket kunde betyda antingen kyrkosocken eller förvaltningssocken. Båda sockenfördelningarna har använts under Svenska rikets tid, men oftast har registren uppgjorts så att den använda sockenfördelningen framkommer.
Antecknande av gårdar i mantalslängderna
Befolkningen var i mantalslängderna från början grupperat enligt byar på landsbygden och i städerna enligt stadsdelar och kvarter. Användandet av jordeböcker som en grund för mantalslängder ledde till att man i mantalslängderna antecknade även obebodda som egna skatteobjekt. Exempelvis marker som antecknades i jordeböckerna betalade jordeskatt innehav som exempelvis kvarn. Enligt år 1944 förordning skulle alla affärsverksamheter, samfund och stiftelser tas med i mantalslängder.
Byars och enstaka torps namn förekommer redan i de första mantalslängderna, medan husens namn antecknades först under 1700-talet och ställvis först under 1800-talet. Märkbart är att i 1600-talets mantalslängder förekommer ett hus i en socken inte alltid på ett och samma ställe, utan det kan hända att man hamnar leta ett hus från flera olika ställen inom en socken. Gårdarna grupperades tidvis enligt markens natur, såsom i jordeböcker, vartill socknens rusthåll var en egen grupp. Från och med år 1693 skulle gårdarna antecknas i mantalslängderna enligt den ordning som de förekom i jordeböckerna, men redan under 1700-talet blev det vanligare att byarna placerades i alfabetisk ordning.
Enligt år 1950 mantalslängsförordning skulle fastigheterna antecknas enligt fastighetens ägarens by och stadsdel. Även ägarens hemort skulle nämnas i mantalslängderna. Vid varje fastighet antecknades alla de personer som bodde där. Dessutom antecknades vid varje fastighet de personer, samhällen, bolag, övriga samfund, anstalter och stiftelser som hade i sitt förfoga lokaler, affärer eller arbetsrum i fastigheten.
Mantalslängderna som källa
Mantalslängder är viktiga källor i social- och befolkningshistorisk forskning. När det inom de kyrkliga materialen förekommer luckor på grund av krig, bränder och andra händelser, är mantalslängderna framförallt för 1600- och 1700-talet en källa för släkt- och personhistorisk forskning.
I forskningen bör man ta i beaktande det faktum att befolkningsmängdens förändringar, som förekommer i mantalslängderna, inte alltid ger uttryck för bosättningens egentliga förändringar. Exempelvis de förändringar som skett från år till år under 1600- och 1700-talet kan i flesta fall inte förklaras. Förklaring till förändringar har sökts bland goda och dåliga års skiftningar.
Under goda skördeår var skattebetalningsförmågan bättre än under de dåliga skördeåren, vilket har påverkat på hur många människor hade en möjlighet att betala mantalspenningen. Skillnaderna mellan förvaltningsverksamheter och förvaltningens växlande effektivitet har också påverkat på hur fullständiga mantalslängderna har varit under olika år och inom olika delar av landet.
Användning av mantalslängder
Att börja med sin forskning
Mantalslängder för Finland från Svenska rikets tid ingår, vad gäller år 1634, i arkivet för fogderäkenskaperna och för åren 1635–1808 i arkivet för länsräkenskaperna. Fram till mitten av 1700-talet var mantalslängder bundna i vertifikationsböcker eller avkortningsböcker som även innehöll andra verifikationer. Därefter har mantalslängder ordnats efter län i egna volymer. De mantalslängder från autonomi- och självständighetstiden som förvaras i Riksarkivet utgör en egen separat samling som sträcker sig fram till år 1975.
Dessutom finns det ett stort antal mantalslängder i häradsskrivarnas arkiv. Dessa sträcker sig ända fram till slutet av 1900-talet. Riksarkivets olika verksamhetsställen förvarar var och en arkiven från häradsskrivarna i sitt eget område. Mantalslängder finns också till exempel i länsstyrelsernas arkiv. Fram till slutet av 1800-talet upprättades mantalslängder i tre exemplar, varav ett exemplar skickades till länsstyrelsen. Dessa mantalslängderserier börjar först omkring mitten av 1700-talet och slutar i början av 1880-talet.
Mantalslängder har digitaliserats, varför de fotograferade originalhandlingar inte lämnas ut till forskare för att säkerställa deras bevarande. De mantalslängder som ingår i häradsskrivarnas arkiv har i stort sett inte digitaliserats.
Digitala handlingar
Mantalslängder har digitaliserats fram till år 1923, och dessutom har enskilda mantalslängder från senare år också digitaliserats. För att underlätta användningen av mantalslängderna har Riksarkivet sammansatt ett sockenregister i kartotekform (arkivförteckning 120:1). Av kartoteket framkommer det till vilket län och vilket härad varje socken hört under åren 1634–1973. I kartoteket ingår inte städer. Ett kommunregister enligt kommunfördelningen år 1939 ingår också i publikationens Förteckning över brukskopior av mikrofilmer av mantalslängder 1634–1808 (henkikirjamikrofilmien_kayttökopiot-compressed.pdf, filen laddas ner till datorn) andra utgåva.
Digitaliserade mantalslängder och mantalslängdernas originalhandlingarna från autonomi- och självständighetstiden finns, uppdelade efter län, på Astia-tjänsten.
Mantalslängder från åren 1635–1808 ingår i länsräkenskapernas arkiv. Dessa mantalslängder kan man ta del av på Astia. I länsräkenskaperna ingår mantalslängder i vertifikationsböcker eller avkortningsböcker. Mantalslängder ingår i verifikationsböcker/avkortningsböcker fram till mitten av 1700-talet, varefter de bandades in i separata böcker. Det är lättare att hitta rätt tilikirja om man i förväg tar reda på dess nummer. Numren finns i förteckningen över brukskopior av mikrofilmer av mantalslängder (henkikirjamikrofilmien_kayttökopiot-compressed.pdf, filen laddas ner till datorn). Originalhandlingarna lämnas inte ut till forskare för att säkerställa deras bevarande.
Mantalslängder från år 1634 ingår i fogderäkenskapernas arkiv och de kan ses i Astia-tjänsten. Uppgifter om fogderäkenskaper från den här tiden finns även i förteckningarna över länsräkenskaperna. Fogderäkenskaperna har digitaliserats.
Mantalslängdernas originalhandlingarna är tillgängliga för forskare vid Riksarkivets verksamhetsställen i Helsingfors och S:t Michel, där originaldokumenten förvaras. Mantalslängderna är förtecknade i arkivförteckningarna 120–134. Mantalslängderna från autonomi- och självständighetstiden är förtecknade länsvis i arkivförteckningarna. Märkbart är att Helsingfors stads mantalslängder från och med år 1947 förvaras i Helsingfors stads mantalslängders enskilda arkiv.
Mantalslängder från äldre tider fattas från de delar av landet där man inte erhöll mantalspenning. På grund av detta finns det inte mantalslängder från Norra Karelen från den svenska tiden och inte heller från landets nordligaste socken förrän från slutet av 1850-talet, då man bestämde att sammansätt mantalslängder från Lapplands socken. Skattefriheten fortsatte dock.
Litteratur
-
Orrman, Eljas. ”Henkikirjat henkilöhistorian lähteinä.” Genos 1 (1980): 1–21.
-
Piilahti, Kari-Matti. “Henkikirjat – valtiollista väestönpitoa.” Sukutieto 25, No. 4 (2008): 12–18.
-
Pirinen, Kauko. ”Muistokirjoitus henkikirjalle.” Sukuviesti 6 (1990): 7–8.
-
Riksarkivets mantalslängsförteckning 120.
-
Wichman, Holger. ”Mantalslängderna i kammararkivet. Folkbokföring genom 350 år.” Släkt och hävd (1978): 144–156.