Med dombok avses vanligen häradsrättsprotokoll från 1500-talet till 1800-talets mitt, varefter de i allmänhet kallas för domstols- eller tingsprotokoll. Även protokoll från rådstuvurätten, kämnerrätten och lagmansrätten från samma period kan räknas som domböcker. Protokoll från specialdomstolar (ägodelningsrätterna, statsförbrytelsedomstolarna, vattendomstolar osv.) faller däremot oftast utanför definitionen av dombok.
Den lägsta rättsinstansen på landsbygden var häradsrätten och i städerna rådstuvurätten. Fram till 1993 års underrättsreform fungerade dessa domstolar, som härstammar från svenska tiden, som landets allmänna underrätter.
Varje häradsrätt hade sitt eget rättskipningsdistrikt, ett s.k. härad. Ett härad bestod av en eller flera socknar. En eller flera härad bildade å sin sida en domsaga. Enligt lag skulle häradshövdingen gå runt i sin domsaga och hålla årligen tre ting i vart och ett av häraderna. Det egentliga antalet ting per år växlade dock under olika tider.
I början av året hölls det så kallade vintertinget, på sommaren sommartinget och på hösten hösttinget. Man kunde även anordna så kallade extraordinarie ting, ifall ett grovt brott hade begåtts och gärningsmannen satt fängslad i väntan på rättegång. De renoverade domböckerna förvaras på Riksarkivet, medan konceptdomböckerna förvaras i underrätternas egna arkiv på arkivverkets olika enheter.
I de s.k. gamla städerna utövade kämnärsrätterna den lägre domsrätten. Kämnärsrätterna dömde små tvistemål och rannsakade ibland brottmål. Rådstuvurätten gav dock den slutliga domen i brottmål. Domböcker ifrån kämnärsrätten och rådstuvurätten har bevarats sedan 1600-talet och de bevaras i Riksarkivet.
Fram till år 1868 dömde lagmansrätten i andra instans. Därmed kunde man ifrån häradsrätten appellera till lagmansrätten, som härstammar redan från 1300-talet. Lagmansrättens ämbetsområde var en lagsaga, som utgjordes av flera domsagor. Finland utgjorde först en lagsaga, men delades 1435 i två, Norrfinne och Söderfinne, med Aura å som gräns. En karelsk lagsaga bildades 1578, och 1776 delades Söderfinne och Norrfinne lagsaga, varvid fyra lagsagor uppkom: Norrfinne (Åbo och Björneborgs), Österbottens (Vasa och Uleå), Nylands och Tavastehus samt Kymmene.
I början av 1600-talet stabiliserades lagmansrätten till en appellationsdomstol mellan hovrätten och häradsrätten. I praktiken behandlades där främst civila mål relaterade till markägande och i andra frågor appellerade man direkt till hovrätten. Domböcker från lagmansrätten förvaras i Riksarkivet.
Ifrån lagmansrätten kunde man appellera till hovrätten. Svea hovrätt, den första hovrätten i Sverige, grundades i Stockholm 1614 och snart därefter Åbo hovrätt 1623.
Hovrätterna övervakade att de lägre rättsinstanserna höll sina ting och att domarna verkställdes, utbildade domare och fungerade som appellationsdomstolar. Allvarliga brott, där domen var dödsstraff, livstidsfängelse eller tvångsarbete, utsattes alltid för hovrätten. Domböcker från Åbo hovrätt förvaras i Riksarkivet Åbo.
Domboksmaterial, som är från tiden före upprättandet av hovrätterna, har bevarats bara sporadiskt. Finlands äldsta domböcker är från medeltiden, och de ingår i Reinhold Hausens källserie Finlands medeltidsurkunder (FMU). De innehåller enstaka fall rörande gränstvister och andra domar främst i fråga om ägorätten till jord. FMU har överförts till databasen Diplomatarium Fennicum och den finns tillgänglig på Internet.
Några domböcker är bevarade från 1500-talets senare hälft och från början av 1600-talet. Av dessa har dombok för Nedre Satakunta 1550–1552 och domböckerna för Savolax 1559 och 1561–1565 publicerats i serien Finlands äldsta domböcker.
En del domböcker från 1500-talet och 1600-talets början ingår i fogderäkenskapernas Allmänna handlingar (Yleisiä asiakirjoja) samt i fotostatkopior från Riksarkivet i Sverige. De äldsta domböckerna påminner om saköreslängderna.
Inrättandet av Åbo hovrätt år 1623 var ett stort framsteg i utvecklingen av den finska rättsförvaltningen. Detta hade dock även en avgörande inverkan på förvarandet av domboksmaterial. Enligt order skulle lagmansrätterna, häradsrätterna samt rådstuvu- och kämnärsrätterna varje år skicka renskrivna, dvs. renoverade domböcker till hovrätten för granskning. Originalen, dvs. konceptdomböckerna blev i underrätternas egna arkiv. Från och med år 1623 bildar häradsrätternas domböcker en i praktiken mer eller mindre enhetlig serie. Genom upprättandet av Vasa hovrätt (1775) och Östra Finlands hovrätt i Viborg (1839) fördelades hovrätternas domkretsar på nytt.
De renoverade domboksserierna sträcker sig i viss mån fram till 1970-talet. Därefter började man i underrätterna använda sig av ett system, där handlingarna samlades i akter och avgörandena bildade sina egna serier. Därmed tillkom inga nya domböcker.
De renoverade domböckerna från Ålands, Storsavolax och Säxmäki domsagor förstördes till största del i Åbo brand år 1827. Ifrån dessa domsagor finns i landsarkiven mer eller mindre sporadiskt bevarat endast konceptdomböcker från tiden före år 1827.
De ursprungliga konceptdomböckerna, som skrevs under tingets gång, har bevarats egentligen först från och med 1700-talet och idag förvaras de i underrätternas egna arkiv i arkivverkets olika enheter. De renoverade domböckerna är lättare att läsa än de ursprungliga, som ofta innehåller rikligt med överstrykningar och tillägg i marginalerna och mellan raderna. Å andra sidan är de ursprungliga domböckerna fullständigare, eftersom t.ex. bilagor saknas ifrån de renoverade domböckerna. Från och med år 1712 fick domarna även rätt att utelämna från renovationerna rannsakningar och utslag i brottmål som blivit underställda hovrätten samt uppbud och inteckningar. Skillnaden mellan koncepten och renovationerna ökade med tiden, och så småningom började man utelämna från renovationerna t.ex. vidimationer av dokument, bouppteckningar samt från och med 1700-talet även protokollsutdrag. Efter år 1864 hittar man i renovationerna endast de ärenden som behandlar frågor rörande ägande och fast egendom, ägogränser, jorddelning, arv samt bouppteckning. Övriga mål som togs upp i rätten kom att nämnas bara kort. Systemet med renovationer och koncept sida vid sida var i bruk fram till år 1979.
Domböckerna utgör den viktigaste och i princip den enda oavbrutna källan för 1500- och 1600-talets del. På grund av innehållets mångsidighet är domböckerna en rik källa inte endast för historieforskningen utan även för etnologin, traditions-, släkt- och namnforskningen samt för forskningen av den materiella kulturen. Det rika materialet ger möjlighet att utföra många typer av forskning från enskilda fall till bredare studier.
Domböckerna ger en ovanligt levande bild av människan och hennes sysslor, då de inte är strikt paragraf- eller reglementsbundna, utan istället ofta skvalleraktiga och osammanhängande i all sin detaljrikhet. Under den senare hälften av 1700-talet blir domböckerna dock allt formellare, både vad gäller form och stil. Generellt sett ses domböckerna som pålitliga källor på grund av deras rättsliga karaktär.
Domböckernas innehåll kan i princip fördelas i tre olika slags ärenden: administrativa mål, tviste- och civilmål samt brottmål. För det första är tingen den administrativa institution där man proklamerar olika statliga ärenden och fordringar. Hit hör olika gemensamma ekonomiska ärenden (t.ex. skötsel av den gemensamma skogen, övervakning av svedjan och fiske) samt frågor om skatteförvaltningen (t.ex. frågor om exekutionsbeslut och ödegårdar).
Även beslut om olika autonoma frågor, som till exempel underhållet av lokala, gemensamma byggnader (kyrkor och prästgårdar) räknas som administrativa mål. För det andra upptar domböcker upplysningar om tviste- och civilmål. Hit hör olika ekonomiska frågor, som till exempel skiftesmål och arvskiften. För det tredje beskriver domböckerna olika brottmål, som till exempel egendoms- och våldsbrott.
Från och med 1700-talet är domböckerna fördelade i två delar: i de egentliga målen, dvs. tviste- och brottmål samt i ärenden, dvs. lagfartsärenden, inteckningsärenden, förmynderskapsärenden och äktenskapsförord.
Man kan bekanta sig med alla domböcker som bevaras på arkivverkets olika enheter via e-tjänsten Astia. Astia erbjuder utöver en digital förteckning med information om de olika domböckerna även information om domböckernas användarbegränsningar. Ifall materialet har mikrofilmats eller digitaliserats är originalen som regel åtkomstbegränsade för att trygga bevarandet av handlingarna. De renoverade domböckerna förvaras på Riksarkivet, medan konceptdomböckerna förvaras i underrätternas egna arkiv på arkivverkets olika enheter.
Domböckerna från tiden före år 1809 är mikrofilmade och digitaliserat. Information om mikrofilmade domböcker kan fås i Förteckning över brukskopior av mikrofilmer i allmänna arkiv och i mikrofilmförteckningarna 609:9, 10, 12 och 13. Information om mikrofilmer anskaffade från Sverige fås ifrån förteckningarna 607:1 och 2.
Man hittar domsagornas, lagmansrätternas och rådstuvurätternas arkiv och de renoverade domböckerna med hjälp av Astia. Man hittar även information om konceptdomböckerna i arkivförteckning 231:1, 232 och 236. Arkivförteckningarna 205 och 229 innehåller dessutom en sammanfattning över de renoverade domböckerna i Riksarkivet (bl.a. tidsintervall, placering, hyllmeter).
Häradsrätternas renoverade domböcker från 1600-talet har digitaliserats. Man kan söka en specifik digitaliserad dombok med hjälp av Astias söktjänst. I sökfältet skrivs då t.ex. "kihlakunnanoikeuksien renovoidut tuomiokirjat" (häradsrätternas renoverade domböcker). På detta sätt hittas alla digitaliserade domböcker enligt domsaga. Efter valet av domsaga, öppnas en lista över de digitaliserade domböckerna i kronologisk ordning.
På grund av materialets omfång har utnyttjandet av domböcker varit förbunden med svårigheter. Upplysningarna, som är av intresse för forskare, uppträder blott sporadiskt i domboksmaterialet. Därför kan olika hjälpmedel vara till nytta.
Med hjälp av registret i slutet av Översiktskatalog för Riksarkivet I får man reda på vilken domsaga en viss socken tillhört under åren 1623–1862. Detta register finns även i elektronisk form på webbplatsen för Genealogiska Samfundet i Finland. Även Sirkka Karskelas (1992) förteckning över åren 1623–1940 och Finlands Statskalender kan användas som hjälp i denna fråga.
Ifrån de utav Riksarkivet sammanställda innehållsförteckningarna över lagmansrättens och häradsrättens domböcker får man reda på dombokens signum och domsagans namn och år. Dessa innehållsförteckningar finns både i början av varje dombok och som separata förteckningar, som kan hittas i Riksarkivets förteckningsrum. Innehållsförteckningarna har dessutom följande uppgifter: år, dag, typ av ting, tingsställe eller -stad och folie (dvs. den sida där tinget i fråga börjar). Med hjälp av dessa uppgifter kan man lättare hitta önskat avsnitt i domboken.
Dessutom har man i landsarkiven upprättat olika innehållsförteckningar och alfabetiska register för att underlätta användningen av domböcker. Varje enhet har sina egna förteckningar och register så det lönar sig att diskutera frågan med jouren i forskarsalen.
Även saköreslängderna, som bifogats i domböckerna ända sedan 1680-talet, kan användas som register till domböckerna. Utifrån saköreslängderna kan man få reda på vem som bötfälldes, för hur mycket, varför och på vilket ting. Denna information gör det möjligt att hitta hela förhandlingen i själva domboken.
En del av innehållet i vissa domböcker från 1600-talets har överförts till ett dombokskartotek.
Från och med 1810-talet och framåt kan även kyrkböckerna, särskilt kommunionböckerna, vara till nytta i domboksforskning. Då uppkom en kolumn i kommunionböckerna för anmärkningar, där det bland annat kan finnas uppgifter om straff, som församlingsmedlemmen har blivit dömd till. Församlingsarkiven kan även innehålla särskilda brottmålsböcker som kan vara till nytta i forskningsarbetet. Med hjälp av dessa uppgifter kan man lättare komma vidare i forskningsarbetet.