Centralkansliet för åklagarmyndigheterna vid statsförbrytelsedomstolarna underlydande prokuratorn (justitiekanslern) inledde sin verksamhet den 15.8.1918. Kansliet grundades för att slutföra arbetet som inletts av undersökningsavdelningen, dvs. för att rannsaka alla fångar som väntade på domstolsförhandling på fångläger. Som underavdelningar till undersökningsavdelningen fungerade de lokala undersökningschefernas kanslier. Dessa kanslier placerades vanligtvis i samband med stora fångläger. Målen behandlades och domarna gavs i överdomstolen för statsförbrytelser och domstolarna för statsförbrytelser.
Då undersökningsavdelningens verksamhet tog slut föll de lokala undersökningskommissariernas uppgifter på lokalkanslierna för åklagarmyndigheterna vid statsförbrytelsedomstolarna. Då överfördes förhören av krigsfångarna i städerna till polisen och på landsbygden till länsmannen. Undersökningen överfördes samtidigt administrativt från armén till civila myndigheter. Lokalkanslierna, med undantag för Helsingfors och Viborg, nedlades i november 1918. De återstående uppgifterna föll på åklagarna vid statsförbrytelsedomstolarna. Dessa organisationer upplöstes i slutet av maj 1920.
Då inbördeskriget bröt ut hade skyddskåren inga instruktioner om hur man skulle behandla tillfångatagna fiender. Vid högkvarteret inrättades i slutet av februari 1918 genom överbefälhavaren C.G.E. Mannerheims dagorder (nr 3) ett undersöknings- och poliskansli. Med överbefälhavarens dagorder (nr 46) i slutet av april 1918 blev undersöknings- och poliskansliet fördelat på tre avdelningar, alla underlydande den militära polischefen. Av dessa avdelningar skötte den första polisangelägenheter, den andra krigsfängelseväsendet och den tredje rannsakningsärenden.
Arkivet för åklagarmyndigheterna vid statsförbrytelsedomstolarna består av material som samlades in under rannsakningen av de röda fångarna som åtalsmaterial för statsförbrytelsedomstolarna. I arkivet bevaras därmed även material som uppkommit under verksamhetstiden för undersökningsavdelningen. Framförallt förhörsprotokollen kan vara intressanta. Arkivet innehåller även bl.a. diarier, brev, kartotek och förteckningar. Den största serien är beviskartoteket, som innehåller information om alla som varit på krigsfångläger.
Information insamlades i förhör och utsagor, men även i röda tidningar. Tidningssamlingen har inte bevarats, men i beviskorten anges alltid tidningens nummer och datum, så det lönar sig att söka efter dessa tidningar till exempel i Nationalbibliotekets samling av tidningar, som för 1918 del är nästan fullständig.
I arkivet för åklagarmyndigheterna vid statsförbrytelsedomstolarna kan man hitta information om enskilda personer eller om röda fångar på en viss region. Det lönar sig att söka efter en viss person i arkivet framförallt om han inte dömts i domstolarna för statsförbrytelser. Handlingarna för de behandlade målen finns i akterna i arkiven för överdomstolen för statsförbrytelser och domstolarna för statsförbrytelser.
Åklagarmyndigheternas arkiv kan vara en tänkvärd källa, om man inte hann (dödsfall, försvinnande) eller om det inte ansågs nödvändigt (gärningens ringhet) att gå vidare med en persons rannsakning. Ju tidigare på våren en person hann dö, desto mindre sannolikt är det att man hittar information om personen.
Arkivet för åklagarmyndigheterna vid statsförbrytelsedomstolarna är tillgänglig för forskare på Riksarkivets enhet på Fredsgatan. Man kan bekanta sig med arkivmaterialet via Astia-webbtjänsten eller med hjälp av arkivförteckning 150.
Det är lätt att hitta en viss person i de lokala undersökningschefernas arkiv ifall man känner till personens namn och det fångläger som personen var på. Om man däremot är osäker på fånglägret eller inte känner till det, kan man försöka hitta personen med hjälp av beviskartoteket.
Det lönar sig att börja sökningen med hjälp av Astia-webbtjänsten. I sökrutan för enkel sökning skrivs "Valtiorikosoikeuksien syyttäjistö" (åklagarmyndigheterna vid statsförbrytelsedomstolarna). Från arkivet för åklagarmyndigheterna vid statsförbrytelsedomstolarna väljs Serier (Sarjat) (se bild 1). Då får man framför sig en förteckning över undersökningsavdelningarna enligt ort.
Materialet i arkivet för åklagarmyndigheterna vid statsförbrytelsedomstolarna (samt en del av statsförbrytelsedomstolarnas material) insamlades i många skeden under undersökningarna. Alla lagmän i värnpliktsåldern beordrades att ta hand om undersökningen av de fängslade. De lokala cheferna för undersökningsavdelningarna var ansvariga för rannsakningen. Gustaf Aminoff var chef för hela undersökningsavdelningen.
Man använde sig av ett enhetligt, tryckt protokollsformulär. Samtidigt uppgjordes alfabetiska förteckningar över alla fångar, eller så använde man sig av fånglägrets förteckning. På detta sätt uppstod många fångkartotek.
Efter förhöret skulle chefen den lokala undersökningsavdelningen inskaffa uppgifter och ämbetsbevis om den fängslade från skyddskårsstaben i deras hemsocken. Även för detta ändamål fanns ett tryckt formulär. Fångarna kunde själv anföra som sitt försvar olika utlåtanden. Då dessa hade anlänt till lokalavdelningen skickades hela förhörsprotokollet till undersökningsavdelningen i Helsingfors, där de granskades av rannsakningsdomarna underlydande Aminoff.
Utöver detta granskade man även tidningar från den röda sidan. Rannsakningsdomarna understreckade den ifrågavarande personens namn i protokollet eller i tidningen och markerade understreckningen med bokstaven F (förtecknas), ifall de ansåg att informationen kunde vara av vikt i rättegången. Detta material lade grunden för beviskorten.
Beviskorten bifogades till det egentliga förhörsmaterialet och skickades tillbaka till chefen för lokalavdelningen. Möjlig tilläggsinformation bifogades och därefter avlämnades materialet till åklagarmyndigheterna vid statsförbrytelsedomstolarna.
Utav det material som insamlades av undersökningsavdelningen bildades så kallade beviskort. Dessa var pappkort, som innehöll personens namn och det insamlade materialets huvudpunkter. Utav viktiga personer kunde kortens antal uppstiga till tiotals, medan en man i ledet hade ett par kort. Korten ordnades i alfabetisk ordning enligt efternamn och upplades till ett kartotek.
De ursprungliga källorna, som rödgardisternas mötesportokoll, lönelistor och de röda myndigheternas brev bevarades. I registreringsskedet numrerades dessa och ordnades i mappar. Beviskorten bifogades till det egentliga förhörsmaterialet och skickades tillbaka till chefen för lokalavdelningen.
Gustaf Aminoff beordrade den 11. juni 1918 att lokalavdelningarnas chefer inte fick skicka alla handlingar till Helsingfors för granskning, utan beviskorten beställdes med små pappkort, som innehöll information om fångens namn och kort om var fången hade vistats under kriget.
I juli lindrades bestämmelserna rörande inskaffning av utlåtanden och beviskort ytterligare. Detta berodde på att färdigställandet av undersökningsprotokollen tog för lång tid. Man kunde därmed döma en rödgardist, som ansågs vara ofarlig, till villkorligt dom enbart på basis av de uppgifter som kommit fram i statsförbrytelsedomstolen.
Med hjälp av beviskorten och det omsorgsfullt ordnade bevismaterialet kan man relativt lätt få reda på en persons roll i kriget. Det skrevs kort av både levande och döda.
Det lönar sig att använda beviskorten då man söker efter en person som inte dömdes i statsförbrytelsedomstolarna eller om man inte lyckats hitta information i den lokala undersökningsavdelningens material. Korten kan även innehålla information om personer, som omnämnts i de rödas protokoll men inte undersökts vidare.
Beviskorten fungerar i princip även som en förteckning till det material, som ligger som grund för själva beviskorten. Själva korten innehåller även en hel del information.
Man hittar beviskorten via e-tjänsten Astia. I arkivet väljer man underserien Aå Henkilötiedot punakaartilaisista. Arkivenheterna ’’Aå 1–424’’ innehåller själva beviskorten.