Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland fick sin början när man i det Svenska riket påbörjade reformationen under 1500-talet. Reformationen innebar att Sverige bröt med den katolska kyrkan och grundade en ny kyrka. Detta ägde rum i och med riksdagen år 1527 i Västerås. Lutheranismens position befästes i kyrkomötet år 1593 i Uppsala.
Under början av 1600-talet förbjöd man att utöva alla religiösa tron, förutom den lutherska tron. Enligt kyrkolagen från år 1686 blev kyrkan en statlig institution. Från och med 1700-talet började man gå mot religionsfrihet. I början berörde religionsfriheten protestanter, men med tiden började religionsfriheten beröra även andra kristna och övriga trossamfund.
Systemet med en statskyrka fortsatte långt ännu under den autonoma tiden. Det var först enligt kyrkolagen från år 1869 som upplöste statens och kyrkans täta samarbete. Finlands evangelisk-lutherska kyrka fick en självständig position inom sådana ärenden som gällde religion och förvaltning. Därmed grundade man ett kyrkomöte, som var det högsta beslutande organet.
En del av beslutanderätten blev fortfarande i senaten (senare i statsrådet), eftersom kyrkan inte hade en verkställande centralförvaltning. År 1944 grundade man kyrkostyrelsen och senare blev kyrkan efter flera olika skeden självständig. I Finland har den evangelisk-lutherska och ortodoxa kyrkan en särställning: deras lagstiftning är en del av statens lagstiftning. Dessutom har kyrkorna en offentligrättslig position samt en beskattningsrätt. Kyrkolagen kan antigen godkänna eller förkasta riksdagen.
Finlands evangelisk-lutherska kyrkors enskilda församlingar hör till ett visst prosteri, och prosteriet hör vidare till ett biskopsstift. Biskopsstiftets organ är ett domkapitel och ett biskopsstifts fullmäktige.
Den kyrkliga förvaltningen innehöll en lång tid även områdena inom den ”jordsiska” förvaltningen. Lagen som gavs år 1865 förflyttade på landsbygden bl.a. undervisningsväsendet, sjukvården och fattigvården från församlingarna till kommunalförvaltningens distrikt. Begravningstjänsten och folkbokföringen förblev ännu till församlingarnas uppgift.
Folkbokföringen hörde från och med mitten av 1600-talet till det evangelisk-lutherska prästerskapets uppgifter. Senare deltog även andra religiösa samfund i folkbokföringen. Fogderäkenskaperna och mantalslängderna var viktiga folkbokföringslängder som upprätthölls av statsmakten, men den kyrkliga folkbokföringen var betydligt noggrannare. År 1919 grundade man i kyrkosamfunden ett civilregister, i vilken man antecknade alla de som inte tillhörde något kyrkosamfund.
År 1968 grundade man Befolkningsregistercentralen och därmed förflyttades huvuddelen av folkbokföringen till staten. Från och med år 1999 har folkbokföringen varit helt och hållet på Befolkningscentralens och magistratens ansvar. Församlingarna upprätthåller fortfarande ett medlemsregister och olika längder (exempelvis över de döpta, konfirmerade, vigda, flyttade och döda).
Församlingarnas folkbokföringsböcker dvs. kyrkoböcker uppstod för att tjäna församlingens verksamhet, vilket betyder att med tanke på folkbokföring innehöll de under en lång tid brister. Förändringar skedde med tiden och församlingsarkiven blev mångsidigare under olika tider.
Finlands tidigaste bevarade kyrkoböcker härstammar från mitten av 1600-talet. Åbos biskop Johannes Gezelius, den äldre, hade en stor verkan på utvecklandet av en mera omfattande kyrklig bokföring. Gezelius sammansatte under 1660-talet detaljerade order om hur man skulle föra kyrkoböcker.
I kyrkolagen från år 1686 gav man order om upprätthållandet av kyrkoböcker, som rörde hela det Svenska riket. År 1749 grundade man i Sverige tabellverket och tack vare folkmängdstavlorna, dvs. befolkningsstatistiken, blev kyrkoböckernas anteckningar desto noggrannare. Informationen samlades och skickades till Stockholm för att man sedan skulle göra upp en riksomfattande statistik. Fram till mitten av 1800-talet hade kyrkoböckerna utvecklats till rätt så noggranna, även med tanke som böcker inom folkbokföringen.
Arkiven för de evangelisk-lutherska församlingarna innehåller material som uppkommit i samband med församlingarnas verksamhet. Traditionellt sätt har man kallat församlingarnas arkiv för kyrkoarkiv. I de evangelisk-lutherska församlingsarkiven finns det ovanligt arkivhandlingar från 1500-talet. Flera församlingsarkiv börjar från 1600-talet, men exempelvis kontinuerliga kyrkobokshandlingar finns det först från och med 1700-talet. Från och med mitten av 1800-talet börjar arkiven vara rätt så omfattande och mångsidiga. Kyrkoarkivens handlingar är fram till slutet av 1800-talet skrivna i huvudsak på svenska och efter detta i huvudsak på finska.
Cirka en tredjedel av alla församlingar har gett de arkivhandlingar som är över hundra år gamla till arkivverkets olika enheter för att bevaras; resten av handlingarna bevaras av själva församlingen. Evangelisk-lutherska församlingarnas befolkningsregisterarkiv har mikrofilmats och i huvudsak kan man använda över hundra år gamla mikrofilmer på arkivverkets olika enheter (se kapitel 4.). De mikrofilmade handlingarna har digitaliserats till arkivverkets digitalarkiv. De mikrofilmade och digitaliserade samt de under 100 år gamla befolkningsregisterhandlingar är i viss mån åtkomstbegränsade.
En stor del av befolkningsregisterhandlingarna som uppkommit efter år 1968 och de som uppkommit efter år 1999 finns i Befolkningsdatasystemet, som upprätthålls av Befolkningsregistercentralen och magistraten.
Det uppenbara användningssyftet av arkiven för de evangelisk-lutherska församlingarna är i sådan forskning som berör de evangelisk-lutherska kyrkornas verksamhet. Eftersom församlingarnas uppgifter var till sitt antal flera än idag, kan man med hjälp av kyrkoarkiven forska i exempelvis undervisningsväsendets, sjukvårdens och fattigvården historia. De kyrkliga befolkningsregisterhandlingarna utformar ett omfattande och mångsidigt källmaterial inom personhistoriska forskningar, vilket är orsaken till varför man vanligtvis utnyttjar dessa handlingar i släktforskningar.
Det finns enbart ett fåtal tidigare handlingar från evangelisk-lutherska församlingarna, men en forskare kan söka efter kompletterande information från fogderäkenskapernas arkivhandlingar, som är tillgängliga från och med slutet av 1530-talet. Till Jalmari Finnes samling hör det ett personkartotek som Jalmari Finne utarbetat utgående från historieböckerna i kyrkoarkiven från den svenska tiden. Kyrkliga arkivhandlingar, som innehåller information rörande befolkningen, finns förutom i kyrkoarkiven även i andra arkiv och samlingar.
Förutom i församlingsarkiven, finns det material rörande de evangelisk-lutherska kyrkorna i arkiven för prosterier, domkapitlen och i arkiven för kyrkomöten. Information om arkiven för de olika trossamfundens församlingar finns sammansatt i kyrkoarkiven.
Förteckningsinformation om de evangelisk-lutherska kyrkoarkiven, som kan användas i arkivverket, finns i e-tjänsten Astia och i Maakunta-arkistojen yleisluettelo I-V publikationerna. En stor del av befolkningsregisterarkiven som är äldre än cirka 100 år gamla kan användas dessutom med hjälp av Astia. På Riksarkivets filial på Fredsgatan kan man använda sig av mikrofilmat material, som består av all de material som är äldre än 100 år gamla i befolkningsregisterarkivet.
Fram till 1860-talets material finns det även förvaltningsarkivets och ekonomiarkivets handlingar. Information om den mikrofilmade samlingen finns förutom i Vakka och i allmänna förteckningar även i Suomen kirkonarkistojen mikrofilmien luettelossa (1973) och i dens tilläggskopia.
De evangelisk-lutherska församlingarnas ursprungsmaterial, som finns bevarat på arkivverket, bevaras på Riksarkivets olika verksamhetställen. Man kan bekanta sig med arkivens placering och innehåll via e-tjänsten Astia. De ner lagda församlingarnas arkiv och mikrofilmer, som fanns på de till Sovjetunionen överlämnade områdena, bevaras på S:t Michels landsarkiv, men de mikrofilmade arkivhandlingarna kan även användas på Riksarkivet. De mikrofilmade och digitaliserade samt de under 100 år gamla befolkningsregisterhandlingarna är åtkomstbegränsade.
I arkivdatabasen Astia kan man börja informationssökande genom att skriva in i sökfältet namnet på församlingen, exempelvis ”Kuhmos församling”. Från sökresultaten väljer man Kuhmos församling. Från serierna väljer man exempelvis 1Aa Husförhörslängderna och efter det de eftertraktade åren. På arkivenhetsnivån har man antecknat materialets signum samt i vilken enhet materialet bevaras.
Genealogiska Samfundet i Finland har inom sitt s.k. Miniprojekt sammanställt en förteckning över församlingar och detaljerade förteckningar över de kyrkboksmikrofilmer som arkivverket och andra finska kretsar förvarar.
Finlands släkthistoriska förening har digitaliserat kyrkoarkivens arkivhandlingar. Till ifrågavarande handlingar finns länkar även från Miniprojektets församlingsinformationer.
Genealogiska Samfundet i Finland har förflyttat information rörande historieböcker till ett elektroniskt format, till databasen HisKi. Projektet började med att man började registrera de historieböckernas information, som finns i de s.k. svarta böckerna. Eftersom de svarta böckerna tar slut vid år 1850, registrerar man till databasen även de ursprungliga historieböckernas uppgifter från åren 1860–1900.
HisKi kan användas fritt på Internet och man kan göra i den mångsidiga sök, fastän man skulle i förhand ha enbart en del förhandskällor. Informationen är även läsbar. På HisKis sidor berättar man om från vilka församlingar och från vilken tidsperiod informationen är registrerat. Eftersom informationen är kopierade från kopior, är det viktigt att en forskare att kontrollera uppgifterna från de svarta böckerna och från de ursprungliga historieböckerna. Därmed är HisKis mening att fungera enbart som en databas.
International Genealogical Index (IGI) är ett internationellt register över de födda, vigda och döda som mormonkyrkan utarbetat. Därifrån kan man även finna information om finska församlingars historieböcker.
Arkiven för församlingsarkiven, som har under århundraden utformats, har under 1900-talet under tiden man ordnat och förtecknat materialet delat materialet huvudsakligen i tre huvudgrupper, befolkningsregisterarkivet, förvaltningsarkivet och ekonomiarkivet. I vissa församlingsarkiv finns det ännu en fjärde grupp, som är menat för de arkivhandlingar som inte passar in i de ovannämnda tre huvudgrupperna.
I församlingarnas befolkningsregisterarkiv finns det fyra huvuddelar: historieböckerna, husförhörslängderna, övriga befolkningsförteckningar och anmälan gällande befolkningsregister. Dessa presenteras noggrannare i följande kapitel. I kyrkoböckerna finns det rikligt av förkortningar, som bildats av ett antal bokstäver, och latinska uttryck, varav de vanligaste har förklarats i guidar som berör släktforskning.
Ifall man inte får tag på det sökta personhistoriska informationen från befolkningsregisterarkivet, lönar det sig att även gå igenom förvaltnings- och ekonomiarkivet. I släktforskningsguidar framför man närmare om vilka arkivhandlingar kan innehålla information med tanke på personhistoriska forskningar.
Förvaltningsarkivet innehåller exempelvis diarier, brevkoncept och ankomna brev, protokoll från kyrkliga möten och sockenstämmor, kyrkliga lysningar och anmälan, bänkfördelningslängder, folkmängdstabeller (folkstatistik), parallellskolans namnförteckningar och dagböcker samt historiska anteckningar.
I ekonomiarkivet finns det speciella räkenskapshandlingar, räkenskaper och verifikationer. Utöver detta kan arkivet innehålla exempelvis protokoll från ekonomiska översikten, arkivhandlingar som berör de fastigheter (exempelvis boställen) som ägs av församlingen samt kartor och ritningar.
Prästerna antecknade information i längder över de födda och döpta, förelysta och vigda samt döda och begravda. Dessa längder kallas för historieböcker. Som källor är historieböckerna viktiga, eftersom man förflyttade deras information till andra kyrkoböcker. Historieböcker finns det redan från mitten av 1600-talet, men rikliga mängder av dem finns det första från 1720-talet. Antecknade informationen och deras pålitlighet i förteckningarna varierar enligt olika tidsperioder och församlingar. I de s.k. svarta böckerna har man i initiativ av Genealogiska Samfundet i Finland kopierat historieböckernas information.
Längder över födda och döpta
I längderna över födda och döda antecknade man de barn som föddes i församlingen i en tidsordning. Som mest fanns det exempelvis följande uppgifter antecknade: barnets namn, födelse- och namngivelsedag, födelse och dopplats, föräldrarnas och faddrarnas namn och yrke, moderns ålder, vem som utfört dopet, hänvisningar till kommunions- eller barnbokens sidor och uppgifter om barnets möjliga oäkta extraktion. I längderna kan det även finnas anteckningar barnets död.
Längder över förelysta och vigda
De som blivit förelysta och de par som blivit vigda antecknades i de längder över de förelysta och vigda som fanns i brudens församling. Oftast fanns det för båda ägna längder. Ifall man i en församling enbart använde sig av längden över vigda, kunde det hända att man även nämnde dagen för förelysningarna. Anteckningarna gjordes oftast i en tidsordning. Vanligtvis antecknade man vid varje par tre förelysningsdagar och vigseldagen samt brudens och brudgummens namn, hemort, yrke och ålder eller födelsetid. Utöver detta kunde det hända att man antecknade exempelvis föräldrarnas namn, förmyndarens samtycke och vigselplatsen.
Man kan komplottera längdernas över förelysta och vigda uppgifter med handlingar rörande lysning, som ingår i anmälningar till befolkningsregistret, samt med bouppteckningar. När en änka skulle ingå ett nytt äktenskap, skulle hon bevisa att man hade gjort en bouppteckning efter makans död och att man därmed hade tryggat andra arvingarnas rättigheter. Som ett bevis på detta, använde man sig vanligtvis av en kopia av bouppteckningen som hade skickats av judiciella myndigheten.
Längder över döda och begravda
I början av längderna över döda och begrava nämnde man enbart bara namn och begravningsdagen i en kronologisk ordning. Senare började man anteckna i längderna även dödsdagen och andra olika uppgifter, såsom den avlidnes hemort, begravningsplats, ålder och yrke. Från längderna kan man även få reda på dödsorsaken och på vilken sida i kommunionsboken har man antecknat familjen.
Anvisningarna gällande anteckningarna om dödsorsaken växlade. Med dagens synpunkt kan man även påstå att terminologin inte heller var något punktligt. Längder över dödsorsaker kan användas i släktforskningsguidar och på Internet.
Svarta böckerna
Finlands evangelisk-lutherska församlingars äldsta historieböcker är de som har blivit kopierade i initiativ av Genealogiska Samfundet i Finland till de s.k. svarta böckerna. De svarta böckernas uppgifter sträcker sig oftast till år 1850. De här handskrivna kopiorna har sammansatts under 1920-1940-talen, vilket betyder att handstilen är modern och i jämförelse med de ursprungliga handlingarna lättlästa. Därmed lönar det sig att kontroller kopiornas uppgifter från historieböckerna, men oftast är svarta böckerna nog rätt så pålitliga.
I längder över födda och döpta har man med avsikt lämnat bort uppgifter rörande faddrarna. Svarta böckerna har i helhet mikrofilmats. Vilket betyder att de ursprungliga handlingarna är åtkomstbegränsade. Svarta böckernas uppgifter har även kopierats till databasen HisKi, som upprätthålls av Genealogiska Samfundet i Finland.
Kommunionböcker
Kommunionbok, eller huvudbok, är en förteckning med hjälp av vilken prästen följde med en enskild församlingsmedlems deltagande i kyrkliga händelser samt deras fortskridande i kristliga läror, speciellt med tanke på kunnande av katekesen och läskunnigheten. Äldsta av dessa förteckningar är från 1660-talet, men en stor del av kommunionböckerna börjar på 1720-talet. Under 1700-talet började man anteckna i kommunionböckerna även födelse- och dödstid, yrken samt flytten till och från församlingarna.
På 1800-talet nämnde man födelseplats, vacciner och flyttar inom församlingen. Det kunde hända att man även beskrev det spirituella livets kvalitet eller förbrytelser och brott. Under 1900-talet handlade de nya uppgifterna om vigseltiderna, skolbildning, skrivkunnighet och den kyrkliga röstningsrätten. Uppgifternas mångsidighet växlade dock från församling till församling.
För en släktforskare är kommunionböckerna speciellt viktiga kyrkoböcker eftersom man får reda på med hjälp av dem släkt förbindelserna enligt familj. Ifall man i en församling förde kommunionböcker och därtill barnböcker, antecknade man enbart de konfirmerade dvs. vanligtvis de församlingsmedlemmar som var över 15 år gamla. Ifall församlingen förde enbart kommunionböcker, antecknade man i den alla församlingsmedlemmar. Under 1700- och 1800-talet antecknade man dock inte de som dött i amningsålder eller de som fött som döda. De senare nämnda lämnades bort ännu under 1900-talet.
Befolkningen skulle antecknas i kommunionböckerna efter by (i städerna enligt kvarter eller tomt). Byarna förtecknades först enligt läsdistrikt och i början av 1800-talet i alfabetisk ordning. Husen i byarna förtecknades enligt jordboksnumrets ordning. För varje bys eller kvarters hus skulle man förteckna alla hushållen och deras medlemmar. Medlemmarna skulle ännu grupperas enligt dess förhållande till hushållets huvudman. Från och med slutet av 1800-talet städerna grupperades människorna enligt samhällsklass och enligt yrken på olika sidor av kommunionböckerna.
Från hushållen antecknade man först familjens överhuvud, varefter man antecknade dennes fru. Till näst uppräknade man barnen, från den äldsta till den yngsta. När man på landsbygden antecknade barnets gemål, antecknade man dens uppgifter i samband med barnets namn. Den obesuttna befolkningen antecknades vanligtvis i slutet av en bys kommunionbok. I kommunionböckerna antecknade man även de som av en orsak inte hade varit på nattvarden. ifall ett namn hade blivit överstruket, betydde det att personen i fråga hade flyttat till en annan församling, gift sig eller dött. Eftersom man använde sig av samma kommunionbok i exempelvis 10 år, kan bokens sidor var fullt av skrivelser och därmed vara svårlästa.
Barnböcker och längder över konfirmander
I vissa församlingar förde man vid sidan om av kommunionbok barnböcker, dvs. längder över den underåriga befolkningen, som inte hade ännu blivit konfirmerade. Efter att man hade blivit konfirmerad, skulle man förflytta uppgifterna som rörde personerna i fråga till kommunionböckerna. Den äldsta barnboken som man vet om är från år 1696, men allmänt sätt började man använda sig av barnböcker på 1740–1750-talet. En minskning av användandet av barnböcker skedde på 1890-talet och man övergav dem år 1921.
I en församling kunde man även föra förteckningar över konfirmander, i vilka man antecknade de personer som konfirmerades. I längderna antecknade man varje studerandes läskunnighet och kunskaperna gällande katekesen. De äldsta konfirmandernas längder är från 1700-talet, men de blev vanligare i början av 1800-talet.
I församlingarna sammansatte man två olika längder över de personer som flyttat: längder över dem som till församlingen inflyttade och de som från församlingen utflyttade. I dessa kronologiska längder har man antecknat förutom namnet på en person exempelvis födelsetid och –plats, yrke, numret på flyttningsbetyget, avgångs- eller ankomstplatsen samt hänvisningar till sidorna i kommunionsboken.
Längderna över de flyttade har sammansatts på basis av flyttningsböckerna. I flyttningsbetygen har man antecknat förutom namnet på personen även exempelvis födelsetid och –plats, yrke, före detta och dagens boplats, uppgifter om personens nattvardsbesök, färdigheterna inom läs- och kristendomskunnigheten, äktenskapsförhållande, rykte, ifall personen har fått vaccin emot smittkoppor. Flyttningsbetygen sammansattes av den gamla församlingens präst och den arkiverades i den nya församlingen.
Flyttningsbetygen ingår i anmälan för befolkningsregistret. Dessa var även anmälan om förelysta och vigda, besluten för skilsmässor och brytande av förlovningen samt anmälan om brotts- och lösdrivarregister som förrättades av domstolen. I anmälan till befolkningsregistret ingår även personernas bouppteckningar, vars änkor gifte sig om.