Finländare har under århundradenas gång emigrerat till olika delar av världen, flest dock till Nordamerika, Sverige och Ryssland. Här kommer vi att presentera finländsk emigration till dessa områden och källmaterial som kan användas vid forskning på området, både material som förvaras av arkivverket och av andra instanser.
Huvudvikten läggs på personhistoriska källor. I kapitlet om emigrationen till Nordamerika visar vi på allmän källitteratur med anknytning till emigration, vilken kan vara av värde också vid forskning om emigration till andra områden. I kapitlen om annan emigration nämner vi bara sådan källitteratur som specifikt gäller området i fråga.
Redan under förra hälften av 1600-talet emigrerade finländare till Nordamerika. De slog sig ner i närheten av de svenska handelsstationerna i det så kallade Nya Sverige vid Delawareflodens nedre lopp. Den egentliga stora Amerikaemigrationen (amerikansiirtolaisuus) startade dock inte förrän i mitten av 1800-talet. Mest betydande var emigrationen från 1870-talet till slutet av 1920-talet.
Grovt kan man säga att områdena med den kraftigaste emigrationen återfinns läng hela Bottniska vikens kust, från Björneborgs landskommun upp till Limingo. I inlandet sträckte sig emigrant-Finland ungefär till Saarijärvi, Viitasaari och Kiuruvesi. Åren 1870–1914 kom över hälften av emigranterna från Vasa läns område. Utanför det här egentliga emigrantområdet fanns det andra områden varifrån emigrationen också var kraftig. Tårnedalen och nordöstra Öserbotten tappade många av sina invånare genom emigration. Från 1920-talet framåt ökade antalet emigranter från södra och östra Finland.
Under den stora Amerikaemigrationens tid tog resan från hembyn i Finland till en hamnstad i Nordamerika ca två veckor. På 1870- och 1880-talet for emigranterna oftast med fartyg från Vasa eller någon annan österbottnisk hamn till Stockholm, varifrån de fortsatte med tåg eller fartyg till Göteborg. Från Göteborg gick resan vidare med tåg eller fartyg till Hull i England och därifrån med tåg till Liverpool. Här startade sjöresan över Atlanten. Inresan i Förenta staterna gick för de flesta finländares del via Ellis Island utanför New York samt Boston, i Kanada via Quebec. Andra orter där finländare landsteg var Portland (Maine) och Philadelphia (Pa).
Från och med 1880-talet blev det vanligare att resa via Hangö till Stockholm. År 1891 inledde Finska Ångfartygs Ab regelbundna emigrantturer från Hangö direkt till Hull.
En del emigranter reste via Tyskland eller Danmark. Tyska bolag transporterade emigranter med fartyg från Stockholm och även direkt från Hangö till Köpenhamn eller Lybeck. Därifrån fortsatte resan med tåg till Bremerhaven, där Atlantgående fartyg väntade.
Förutom de vanligaste rutterna kunde emigranter välja mycket varierande vägar, exempelvis på vintern kunde de åka via Hyvinge och S:t Petersburg till Libau hamn och fortsätta därifrån.
Du som forskar om Amerikaemigranter har tillgång till en hel del olika källor. Du kan börja med att studera kyrkböcker eller mantalslängder för att få fram när emigranten gett sig iväg. Därefter kan du studera passlängderna för att få fram information om beviljat pass. Uppgifterna är införda i kronologisk ordning. Fram till 1960 skulle resenären ansöka om utrikespass av länsstyrelsen. Med stöd av passförordningen 1862 (på finska) kunde även magistraten i vissa städer bevilja pass, liksom kronofogden på Åland och kronobetjänterna i Lapplands härad. Vanligen riktades ansökan till länsstyrelsen i hemlänet, men enligt passförordningen kunde ansökan även i brådskande fall riktas till länsstyrelsen i det län där sökanden för tillfället befann sig. Enligt passförordningen måste resan påbörjas inom 60 dagar från det att passet beviljats, därefter var passet inte längre giltigt.
Nästa alla länsstyrelsers arkiv och några magistraters arkiv innehåller passlängder. I länsstyrelsernas arkiv kan det också finnas hinderlöshetsintyg, som behövdes för passansökan. Av hinderlöshetsintyget framgår vanligen resmålet och resans planerade längd samt personuppgifter om resenären. I landskansliets vid länsstyrelsen i Vasa, arkiv I, finns hinderlöshetsintyg från åren 1911–1938, ordnade alfabetiskt efter sökandens namn. Det går med andra ord att beställa fram ett hinderlöshetsintyg utifrån den sökta personens namn. Arkivet förvaras i Riksarkivet Vasa.
Finska sjömansmissionssällskapets (Suomen Merimieslähetysseuras) arkiv, som förvaras i Riksarkivet, innehåller bland annat brev och räkenskapshandlingar från missionsstationer i Förenta staterna. Arkivet är åtkomstbegränsat.
Riksarkivet förvarar också Statistiska centralbyråns (senare Statistikcentralen) arkiv. I serien ”Siirtolaisuustilastot” (emigrantstatistik) finns uppgifter om emigranter och om personer som återvänt till Finland.
Privatarkiv förvarars av både Arkivverket och andra instanser. I privatarkiven kan det finnas brevsamlingar som belyser emigranternas liv i sitt nya hemland. De foton som finns i privatarkiven ger också forskningen en extra krydda.
Migrationsinstitutet i Åbo och Seinäjoki har ett mycket rikligt material om emigration. Den mest betydelsefulla källan är ett emigrantregister, som Migrationsinstitutet erbjuder som nättjänst. Det innehåller uppgifter om bland annat Finska Ångfartygsaktiebolagets passagerarförteckningar samt de tidigare nämnda länsstyrelsernas eller magistraternas passlängder. En begränsad sökning på namn är gratis, men för en mer omfattande forskning uppbärs en avgift. Migrationsinstitutet har också bland annat en brevsamling, en postkortsamling, ett bildgalleri som finns på nätet, mikrofilmssamlingar samt audiovisuellt material.
Migrationsinstitutets brevsamling innehåller Etelä-Pohjanmaan Osakuntas Amerikabrev. Mikrofilmskopior av dessa brev förvaras i Riksarkivet Vasa. Forskingen underlättas av att det finns en arkivförteckning över breven, men alla brev som finns på mikrofilmerna är inte förtecknade. Materialet är åtkomstbegränsat.
På Genealogiska samfundet i Finlands webbplats finns en sida om emigration, som presenterar en hel del nyttigt källmaterial för emigrantforskaren. Genealogiska samfundet i Finland har också i någon mån eget material om emigration. Exempelvis Emigranten, en CD-ROM, är tillgänglig för forskare i samfundets bibliotek. Skivan innehåller uppgifter om emigranter som reste till Amerika via svenska hamnar.
I Åbo Akademis bibliotek förvaras Finska Ångfartygs Aktiebolags passagerarlistor i original. Åbo universitets institution för historia, kultur- och konstforskning förvarar mikrofilmer av dessa förteckningar. Institutitonen har också många andra mikrofilmer om emigration, exempelvis en amerikafinsk församlings kyrkoboksfilmer. Även Åbo Akademis bibliotek har mikrofilmer av kyrkböcker. I Åbo Akademis samlingar finns mikrofilmer av amerikansk-finlandssvenska församlingars och föreningars handlingar. Förteckningar över de här mikrofilmerna finns på Genealogiska samfundet i Finlands webbsida om emigration under rubriken Andra hjälpmedel/arkivmaterial.
I databasen Ellis Island kan du söka efter personer som emigrerade till Förenta staterna via Ellis Island. Sök med namn och födelsetid.
I Förenta staterna finns flera arkiv där du kan finna material som är av intresse för en emigrationsforskare. Exempelvis Finlandia University, före detta Suomi College, förvarar Förenta staternas äldsta arkiv om finländare, nämligen Finnish-American Historical Archives. Arkivet innehåller bland annat församlingars, nykterhetssällskaps och privatpersoners handlingar.
Genom tiderna har finländare flyttat över Bottniska viken och bosatt sig på andra sidan. När Finland var en del av det svenska riket var flyttningsrörelsen tidvis riktigt livlig. Med början på 1500-talet flyttade till exempel otaliga så kallade skogsfinnar, svedjebrukande savolaxare, till obebyggda barrskogsområden i Mellansverige. När det stora nordiska kriget pågick flydde såväl ståndspersoner, städernas borgare som personer ur allmogen undan kriget till moderlandet. På 1700-talet var flyttningsrörelsen bland allmogen livlig. Flyttlassen gick till västra sidan av Bottniska viken. I slutet av 1800-talet stannade flyttningsrörelsen av, så när som på österbottningar som emigrerade till Mellersta Norrlands sågar på 1860-talet och fram till sekelskiftet.
En liten flyktingvåg till Sverige blev igen följden av de osäkra förhållandena i början av 1900-talet. På 1930-talet var de små hemmanen i de österbottniska kusttrakterna inte stora nog för att försörja alla ättlingar, varför den mellansvenska landsbygden i viss mån lockade emigranter. Under vinter-, fortsättnings- och Lapplandskriget tvingades såväl en del evakuerade som krigsbarn fly till Sverige.
Efter andra världskriget har emigrationen från Finland främst gått till Sverige. Åren 1945–1999 emigrerade över 530 000 finländare till vårt västra grannland. Kraftigast var emigrationen på 1960- och 1970-talet. Exempelvis åren 1969 och 1970 minskade folkmängden i Finland på grund av flyttvågen till Sverige. Den naturliga befolkningsökningen räckte inte till för att täcka flyttningsunderskottet.
Sverigefinländarna bosatte sig främst i Stockholms- och Göteborgsområdet. Flest finländare flyttade till Stockholm, Göteborg, Södertälje, Eskilstuna, Västerås, Botkyrka och Borås.
Av dem som flyttat till Sverige efter 1945 har uppskattningsvis 50 procent återvänt till Finland. Till en början flyttade dessa tillbaka till sina hemtrakter, men från och med 1990-talet har återflyttarna ofta flyttat till södra Finland och tillväxtcentra i jakten på arbete.
Sverigefinländarnas liv och kultur kan du studera utifrån handlingarna i Sverigefinländarnas arkiv. En del av materialet är deponerat i svenska Riksarkivet, men numera deponeras originalhandlingarna i Eskilstuna stadsarkiv.
Orsaken till att folk flyttat till Ryssland har varierat under olika tider. Rent generellt kan de viktigaste orsakerna anses vara dels att Ryssland varit glest befolkat i områden nära finska gränsen och andra områden i nordväst, dels att S:t Petersburg hade ställning som huvudstad och metropol och dels att Ryssland haft behov av utbildad arbetskraft och specialkunskaper.
Till Ingermanland flyttade finländare på 1600-talet, när området hörde till det Svenska riket. Som en följd av det här uppkom ingermanländsk-finska församlingar.
Allt från att S:t Petersburg grundades har staden lockat finländsk arbetskraft. Särskilt under den autonoma tiden skedde en betydande arbetskraftsinvandring från Finland till Ryssland. Redan på 1840-talet var antalet finländare i S:t Petersburg så stort att bara Helsingfors och Åbo hade fler finländska invånare. Finländarna arbetade i många olika yrken, bland annat som tjänstefolk, hantverkare, sjukskötare, lantmätare och ingenjörer. Den mest betydelsefulla insatsen gjorde finländarna som officerare i den ryska armén. Det fanns flera tusen finländska officerare i Ryssland.
Finländare har flyttat till bland annat Murmansk, Amurlandet och Sibirien, både frivilligt och genom tvång att bli kolonisatörer. När folk har flyttat till ryska områden har de främst flyttat inom landets gränser eller till områden nära gränsen, det har inte så ofta handlat om emigration i egentlig mening.
Till Sovjetunionen flyttade uppskattningsvis 25 000–30 000 finländare åren 1917–1939, i synnerhet under depressionen. En stor del tog sig över gränsen olagligt. Även amerikafinländare flyttade på 1920–1930-talet i tusental till Sovjetkarelen. I myndighetsarkiv kan det vara svårt att hitta uppgifter om dem som tog sig över gränsen olagligt och utan pass. I Detektiva centralpolisen – Statspolisens arkiv kan det dock finnas uppgifter om personer som olagligt korsat gränsen, bland annat i personkartoteken.