Den svensk-finska lutherska församlingen i S:t Petersburg uppdelades år 1745 i två församlingar: en svenskspråkig och en finskspråkig församling. Den svenskspråkiga fick år 1767 namnet S:ta Katarina svenska församling i S:t Petersburg och den finskspråkiga fick år 1804 namnet S:ta Maria församling i S:t Petersburg. Namnen fick de efter sina kyrkobyggnader. Församlingarnas rötter går dock längre tillbaka i tiden.
S:t Petersburg grundades år 1703 där den svenska staden och fästningen Nyen ("Nevastaden") hade legat. I staden hade bott både finska och svenska lutheraner. Därmed bildades snart en svensk-finsk luthersk församling i S:t Petersburg. Församlingen splittrades dock på 1730-talet på grund av konflikter mellan de svensk- och de finskspråkiga medlemmarna.
Den finskspråkiga S:ta Maria församlingens medlemmar var från början främst från Ingermanland och Viborgs län. Men när hela Finland år 1809 blev en del av det ryska riket, fick församlingen medlemmar även från annat håll. På 1700-talet hörde även en del ester till församlingen, men år 1787 grundade de en egen församling med namnet Sankt Johannes församling.
Den finska församlingen hade även en landsförsamling, som bestod av byar i närheten av S:t Petersburg. S:ta Maria församling var som störst på 1890-talet, då församlingen hade mer än 20 000 medlemmar. Församlingens verksamhet försvårades efter oktoberrevolutionen i Ryssland år 1917 och år 1938 avskaffade de sovjetiska myndigheterna församlingen och konfiskerade dess kyrkobyggnad.
S:ta Katarina församling var svenskspråkig och samnordisk. Majoriteten av medlemmarna var dock finländare och församlingen hade en nära anknytning till Finland. T.ex. Finlands ministerstatssekreterare fungerade som S:ta Katarina församlingens patron, dvs. beskyddare.
S:ta Katarina evangelisklutherska församling i S:t Petersburg var en stadsförsamling, men den hade även medlemmar utanför S:t Petersburg. Alla medlemmarna var dessutom inte svenskspråkiga. Ibland kunde det hända att finskspråkiga anslöt sig till församlingen i hopp om högre social status. Som mest hade S:ta Katarina församling kring 7 000 medlemmar.
Efter oktoberrevolutionen flyttade majoriteten av församlingsmedlemmarna till Finland eller Sverige. Med den svenska statens stöd försökte man upprätthålla församlingens verksamhet, men år 1936 tvingades församlingen överlämna kyrkobyggnaden till sovjetmyndigheterna.
S:ta Maria församlingen och S:ta Katarina svenska församlingen hade liknande uppgifter som andra lutherska församlingar. Enligt den ryska evangelisk-lutherska kyrkolagen från år 1832 ansvarade församlingarnas präster för upprätthållandet av personalböcker, dvs. kommunionböcker. Likaså skulle prästerna årligen förteckna de födda, de gifta och de döda. Systemet skilde sig från den finska genom att församlingarna årligen skulle skicka avskrifter utav kyrkoböckerna till konsistoriet. Konsistorierna var kyrkans förvaltningsorgan, främst motsvarad utav stiften i Finland.
Församlingarna hade även många andra uppgifter. De viktigaste var de kyrkliga ceremonierna: dop, konfirmation, vigsel, begravning och gudstjänster. Kring församlingarna bildades dessutom bl.a. olika typer av föreningar med nära samarbete med församlingarna, men som officiellt inte var delar av församlingen.
Arkiven för S:ta Maria församling och S:ta Katarina svenska församling består av liknande arkivhandlingar som arkiven för evangelisk-lutherska församlingarna i Finland. Arkivens ordning är inte identisk med den finska sidans kyrkoarkiv, men arkivet för S:ta Maria församling har förtecknats och ordnats så långt som möjligt enligt samma mönster som andra finska kyrkoarkiv. Arkivet för S:ta Maria församling, som bevaras på Riksarkivet, innehåller material från åren 1733–1936. Arkivet för S:ta Katarina svenska församling bevaras i Riksarkivet i Stockholm, men materialet kan användas på Riksarkivet i Helsingfors som mikrofilm.
De viktigaste serierna med tanke på person- och släkthistorisk forskning är kommunionlängderna, kommunionböckerna, historieböckerna, längderna över in- och utflyttade och flyttningsbetygen. Historieböckerna innehåller längder över födda och döpta, lysnings- och vigsellängder samt längder över döda och begravda. S:ta Maria församlings kyrkoböcker har skrivits på svenska medan S:ta Maria församlings kyrkoböcker är fram till år 1892 på tyska och därefter på ryska.
Arkivet innehåller även handlingar från S:t Constantins finska församling vid finländska livgardesregementet. Serien innehåller kommunionböcker och historieböcker från åren 1810–1831 samt cirkulär, ankomna brev och prästbetyg. Dessutom innehåller arkivet för S:ta Maria församling handlingar rörande kyrkans fasta egendom och kyrkobyggnadens byggnads- och stadsplansritningar.
Arkiven för S:ta Maria församling och S:ta Katarina svenska församling är viktiga källor i forskning av finländare och andra nordbor som bott och verkat i S:t Petersburg. Församlingsarkiven är därmed utmärkta källor speciellt i släktforskning och i personhistorisk forskning.
Alla finländare, som flyttade till Ryssland, med undantag för ståndspersonerna skulle skaffa sig uppehållspass. Därmed kan det löna sig att även bekanta sig med arkivet för Finska passexpeditionen. Passexpeditionens arkiv är därmed mer omfattande än församlingsarkiven, eftersom alla finländare inte var medlemmar i någon församling.
För att komma igång med studierna kan det vara bra att bekanta sig med litteratur som behandlar finländare i S:t Petersburg och Ryssland. Max Engmans Handledning till källor rörande finländare i Ryssland samt Sune Jungars Finländare i Ryssland: utflyttningen till Ryssland 1809–1917: en förstudie kring källmaterial och problematik är bra böcker för detta ändamål.
Man kan forska i arkivets innehåll med hjälp av Astia webtjänsten.
Arkivet för S:ta Maria församling är tillgängligt för forskare på Riksarkivet. De ursprungliga kyrkoböckerna är åtkomstbegränsade för att trygga bevarandet av handlingarna. Därmed måste man använda mikrofilmer.
Man kan även börja forskningen med hjälp av HisKi-projekt, som är upprättad av Genealogiska Samfundet i Finland. I sökprogrammet väljer man S:t Petersburgs finska Maria församling och vidare Uppgifter om församlingen. Genom att välja Mikrofilmer får man fram en lista över de mikrofilmer som berör församlingen. Man kan även söka efter de önskade mikrofilmerna med hjälp av mikrofilmförteckningen som är tillgänglig i mikrofilmsläsesalen på Riksarkivet. Hiski har dessutom en länk till bildarkivet för Finlands släkthistoriska förening (FSHF), som innehåller S:ta Maria församlings kommunionböcker i digital form.
Arkivet för S:ta Katarina svenska församling bevaras i Riksarkivet i Stockholm, men materialet kan användas på Riksarkivet som mikrofilm. Den önskade mikrofilmen kan sökas i mikrofilmförteckningen Mikrofilmit Ruotsi 607:7. Mikrofilmerna finns under rubriken Riksarkivet i Stockholm, Svenska församlingen S:ta Katharina i S:t Petersburg. Kyrkoböckerna för S:ta Katarina församling kan nyttjas som mikrofilm även på Riksarkivets filial i S:t Michel.
Det är värt att notera att församlingsarkiven inte innehåller information om alla finländare eller svenskar som bodde i S:t Petersburg. Majoriteten av dem som stannade i staden en längre tid anslöt sig dock förr eller senare i någondera församlingen. Å andra sidan anslöt sig många finländare i någon av de tyska församlingarna i S:t Petersburg, eftersom de var högst i rangordningen bland de lutherska församlingarna.