Överstyrelsen för pressärendena grundades 1865 och den hade överinseende över pressangelägenheterna enligt en förordning från 1867. Överstyrelsen för pressärendena hade i uppgift att granska all inhemsk litteratur och litteratur som kom från utlandet, samt att övervaka bibliotek och bokhandlar. Överstyrelsen bestod av en ordförande, som utnämndes av kejsaren på senatens proposition, och två ledamöter. som senaten utsåg på ordförandes preposition.
För att effektivisera övervakningen av pressförhållandena fanns pressombudsmän i alla städer där det fanns boktryckerier eller där tidningar utgavs. Överstyrelsen för pressärendena var från början ett självständigt administrativt ämbetsverk.
Under autonomins tid organiserades övervakningen av pressärenden i Finland i enlighet med det ryska censursystemet. Under tidiga autonomins tid handhades granskandet av tryckalster av censuröverstyrelsen (1829–1865) och en under denna lysande censurkommitté. Censuröverstyrelsen företrädde överstyrelsen för pressärendena. Åren 1865–1867 avskaffades förhandscensuren, men den 31 maj 1867 återinfördes förhandscensuren.
Tryckfrihetslagen 1919 förbjöd förhandscensuren vilket även ledde till att överstyrelsens för pressärendena verksamhet upphörde. Från och med den 4 januari 1919 skulle justitieministeriet övervaka lagens efterlevnad.
Överstyrelsen för pressärendena hade i uppgift att se till att förbrytelser mot pressförordningen straffades samt att förhindra spridning av förbjudna skrifter. Överstyrelsens tillstånd krävdas för att grunda boktryckerier och bokhandlar samt för att ge ut tidskrifter. Besvär över överstyrelsens beslut kunde anföras i senaten. Överombudsmannens uppgift var att övervaka de lokala pressombudsmännens verksamhet. Pressombudsmännen hade som uppgift att i sina distrikt övervaka att stadgandena om pressväsendet efterföljdes och att anmäla förbrytelser till överstyrelsen. Dessutom insände pressombudsmännen månatliga berättelser över sin ombudsmannaverksamhet.
Censurförordningen av år 1829 förbjöd utgivande av skrifter, som kränkte kristendomen, kejsaren, landets regering eller grundlagar. Förordningen var avsedd att skydda regeringens integritet. Lagens definitioner var flummiga, vilket ledde till att censurens omfattning och utsträckning varierade. Särskild uppmärksamhet skulle fästas på romanernas sedlighet. Sensorerna uppmanades att inte ta poesi bokstavligt, och poesin skulle ha större friheter än sakprosan. Även litteratur som kom från utlandet kontrollerades noggrant.
Vid granskning av historiska och politiska skrifter skulle censuren övervaka att landets regering eller regeringarna i länder, som var vänligt inställda till Ryssland, inte förolämpades.
Med hänsyn till pressen i hela landet var censurens effekt inte särskilt stor. Dock påverkade censuren Helsingfors, där landets så kallade huvudtidningar utkom. Om en tidning inte följde censurförordningarna hade senaten rätt att indra tidningen. Till exempel förbjöds publicering av Päivälehti vid flera tillfällen under perioden 1899 - 1904 och slutligen år 1904 indrogs den permanent.
Även sådana skrifter, som handlade om arbetarnas ekonomiska och sociala förhållanden, strejker, oreda på arbetsplatser och på läroanstalter, demonstrationer, epidemier och dödsstraff var förbjudna. Orsaken till dessa förbud var att man ville skapa en bild av ett samhälle som inte hade några politiska arresteringar, avrättningar eller revolutionära studenter.
Överstyrelsens för pressärendena arkiv är fördelad i tre delar. Den första och den andra delen av arkivet innehåller censuröverstyrelsens och censurkommitténs handlingar. Den tredje delen innehåller handlingarna från den egentliga överstyrelsen för pressärendena från perioden 1865-1919. Dessutom ingår de lokala pressombudsmännens handlingar i arkivet. Arkivets protokollspråk är i huvudsak svenska.
Överstyrelsens för pressärendena arkiv är en relativt omfattande helhet och arkivet innehåller förutom de normala protokollen och breven i ett förvaltningsämbete även bl.a. cirkulär berörande presslagstiftningen och pressombudsmännens månadsrapporter. Dessutom innehåller arkivet många förteckningar, till exempel rörande pressombudsmännens och tidningarnas bestraffning.
De i Riksarkivet bevarade handlingarna i arkivet för överstyrelsen för pressärendena kan användas i forskning av censuren av litteratur, teater och tidningar under autonomins tid. Verk och tidskrifter som hamnat under noggrann granskning finns i arkivets förteckningar. Bokförteckningarna innehåller även kända författare som J.L. Runeberg, Juhani Aho och Ilmari Kianto.
Man kan även dra nytta handlingar i andra ämbetsverk i forskning av censuren under autonomins tid. Till exempel Generalguvernörskansliets arkiv innehåller flera akter rörande finska tidningar. Dessa handlingar finns i pärmen Ha 45. Ifall man forskar i censuren mot pressen kan man utnyttja en mängd olika verk, som bokserien Suomen lehdistön historia.
Arkivet för Överstylsen för pressärendena är tillgängligt för forskare på Riksarkivet. Man kan bekanta sig med arkivet för överstyrelsen för pressärendena via Astia-webbtjänsten. Man hittar arkivet med sökorden "Painoasiain ylihallitus" (Överstyrelsen för pressärendena). Utav sökresultaten kan man välja arkivet för överstyrelsen för pressärendena, för censuröverstyrelsen, för censurkommittén eller för de lokala pressombudsmännen. Man kan även bekanta sig med arkivet med hjälp av arkivförteckning 501 som är tillgänglig i Riksarkivets förteckningsrum.
De viktigaste handlingarna i arkivet för överstyrelsen för pressärendena är Diarier över ankomna brev och suppliker (Aa Saapuneiden asiakirjojen diaarit). Dessa diarier fungerar som register till Brev- och supplikhandlingar (Ea Kirje- ja anomusasiakirjat). I diarierna över ankomna brev finns bl.a. ankomna anmärkningar rörande tidskrifter.
Förteckningar över indragna tryckalster (Bf Kiellettyjen painotuotteiden luettelot) från åren 1866 – 1904 är även en viktig serie. Med hjälp av förteckningarna kan man få reda på vilka verk som var förbjudna eller vilka tidningar som tillfälligt indragits.
Överstyrelsens för pressärendena arkiv är tillgängligt för forskare vid Riksarkivets enhet på Fredsgatan (Fredsgatan 17, Helsingfors). Det lönar sig att börja forskningen i diarierna över ankomna brev. Den skriftliga formen i dessa diarier varierar något under åren, men i allmänhet innehåller diarierna följande information:
• Datum, då brevet har ankommit till överstyrelsen för pressärendena.
• Namn på person eller myndighet, som har skickat brevet och brevets innehåll i korthet. Myndigheten kunde vara t ex guvernörerna, magistraten eller generalguvernörskansliet
• Ärendets nummer ordnat enligt löpande numrering.
• Anteckningar om provisoriska åtgärder, om sådana varit nödvändiga. Det kan vara frågan om till exempel avsändarens tilläggsinformation rörande frågan.
• Den sista kolumnen innehåller överstyrelsens för pressärendena slutliga åtgärder. Det kan t.ex. stå res. fin. eller a.a. Efter anteckningen finns ännu datum.
Om man vill ha tillgång till handlingarna i ifrågavarande ärende, bör man i beställningen skriva diariets sidnummer, ärendets nummer och årtal. Om t.ex. en person ansökte om tryckningstillstånd för en tidskrift, skulle personen bifoga i ansökan intyg om sin ålder, sitt rykte och att han/hon inte var under förmynderskap.
Dessutom skulle personen skicka ett provnummer av tidningen och göra en fullständig redogörelse av tidningens program, riktning och ärenden som tidningen planerade att behandla. Det slutliga beslutet kan läsas i överstyrelsens för pressärendena protokoll. Protokollen innehåller vanligtvis även en kort beskrivning om ärendets gång, till exempel om överstyrelsen har bett avsändaren om mer information.
I diarierna får man även reda på hur många bokförteckningar överstyrelsen granskade under ett visst år. En bokförteckning innehöll vanligen tiotal, ibland hundratal verk. I förteckningarna antecknades vilka verk som var tillåtna, vilka skulle förbjudas och vilka som borde granskas vidare.
Det är svårare att följa en enskild pressombudsmans beslutsfattande på basis av arkivets handlingar, eftersom pressombudsmännens arkiv är ofullständiga. Endast ett fåtal handlingar blev tillslut placerade i överstyrelsens behåll. Man får den bästa uppfattningen om pressombudsmännens arbete och verksamhet utav de månatliga rapporterna och korrespondensen mellan pressombudsmännen och överstyrelsen.
Pressombudsmännens månadsrapporter innehåller en förteckning över tryckalster, som böcker, tidningar, tidskrifter och granskade skådespel, som tryckts i distriktets boktryckerier. Rapporterna innehåller även uppgifter om distriktets bokhandlar, bibliotek och läsesalar. Dessutom skickade ombudsmännen exemplar över alla tryckalster som tryckts i distriktets boktryckerier till överstyrelsen.
Leino-Kaukiainen, Pirkko. Sensuuri ja sanomalehdistö Suomessa vuosina 1891–1905. Suomen historiallisia tutkimuksia 126. Jyväskylä: Suomen historiallinen seura ja Gummerus Oy:n kirjapaino, 1984.
Nurmio, Yrjö. Suomen sensuuriolot Venäjän vallan alkuaikoina vv. 1809–1829. Porvoo: WSOY, 1934.
Sensuuri ja sananvapaus Suomessa. Leino-Kaukiainen, Pirkko (red.) Suomen sanomalehdistön historianprojektin julkaisuja no. 17–19. Helsinki, 1980.
Silfverhuth, Voitto. Kirkon ja keisarin sensuuri: uskonnollisen kirjallisuuden valvonta Suomessa 1809–1865. Suomen kirkkohistoriallisen seuran toimituksia 104. Helsinki: Suomen kirkkohistoriallinen seura ja Loimaan kirjapaino, 1977.