Magistraterna var fram till år 1978 myndigheter i de så kallade gamla städerna, alltså i de städer som grundats före 1959. Magistraten beslöt om bland annat tillstånd och hade behörighet i ordningsfrågor. Den verkade också som överexekutor, skötte exekutiva fastighetsauktioner på sina områden och var den instans man vände sig till med överklaganden av stadsfogdarnas beslut.
På medeltiden fungerade städernas självstyrelse på så sätt att fogden representerade kungen och rådet staden. Stadens förvaltningsorgan började officiellt kallas magistrat i början av 1600-talet under kung Gustav II Adolfs tid. Benämningen etablerades ändå långsamt i språket. Magistraten hade som uppgift att offentliggöra stadganden om stadens ekonomi, näringsidkande och förvaltning. Dessutom tog magistraten hand om stadens egendom och skötte byggnadsverksamheten. Magistraten utvecklades till stadens mest centrala förvaltningsorgan. Magistraterna fick även sköta statliga arbetsuppgifter och övervakade på statens vägnar lagenligheten i de beslut som rådstugumöten och stadens äldste fattade. Magistraten ingrep också ofta i sak i stadsorganens beslutanderätt.
I stora städer strävade magistraterna efter att skilja åt de rättsliga arbetsuppgifterna från de kommunala och ekonomiska. Under loppet av 1800-talet delades magistraterna också in i två avdelningar: rådstuvurätter och magistrater. Magistraten leddes av en kommunalborgmästare och medlemmarna bestod av kommunalrådmän. Rådstuvurätten leddes av justitieborgmästaren och medlemmarna bestod av justitierådmän. Viktiga ärenden behandlades i sin helhet av magistraten.
Magistraternas betydelse minskade när kommunalförvaltningen reformerades på 1870-talet. År 1873 etablerades stadsfullmäktige i städerna. Den högsta kommunala beslutanderätten, som magistraterna tidigare hade haft, överfördes då på dem. Även drätselkamrarna blev viktiga maktutövare i städerna. Magistraterna ombildades och började förbereda och verkställa fullmäktigebeslut.
Magistraternas betydelse minskade ytterligare efter att Finland blivit självständigt. År 1927 utfärdades en ny kommunallag, och med stöd av lagen inrättades stadsstyrelser i städerna. Magistraten blev nu dels den myndighet som skötte statens uppgifter i städerna, dels en domstol för ordningsmål och ekonomiska ärenden. Fastän magistraternas makt minskade, hade de ännu kvar viktiga arbetsuppgifter. I de städer som grundades efter Finlands självständighet inrättades inte längre magistrater utan ordningsrätter.
Magistraterna förstatligades 1978. På samma gång upphörde städernas skyldighet att upprätthålla magistrater och rådstuvurätter. I och med underrättsreformen 1993 upphörde till slut de gamla magistraterna som justitieförvaltningsmyndighet, och det anrika namnet gavs 1996 till de myndigheter inom den statliga lokalförvaltning som förr kallats registerbyråer.
På arkivverkets verksamhetsställen förvaras 36 arkiv efter magistrater. I magistraternas arkiv finns handlingar från 1400-talet ända fram till 1990-talet. Magistraternas handlingar var från början skrivna på svenska, men i slutet av 1800-talet började man så småningom skriva på finska. Handlingarna efter magistraterna i Jakobstad, Nykarleby och Kristinestad är emellertid skrivna helt på svenska.
Magistraternas arkiv innehåller många olika typer av handlingar. Materialet består till exempel av olika diarier, förteckningar, protokoll, kopior, inkomna handlingar och räkenskapshandlingar, kartor och byggnadsritningar.
Endast spridda handlingar har bevarats i magistraternas äldsta arkiv. Från och med 1700- och 1800-talen har redan ett mycket rikligare arkivmaterial bevarats. Det finns dock luckor i materialet även från senare perioder, och i vissa fall förvaras magistratens arkiv helt eller delvis i stadsarkivet i den stad där magistraten har varit verksam.
Magistraternas arkiv är en viktig källa i synnerhet när man forskar i förvaltningshistoria eller regional- och lokalhistoria. Arkiven är även bra källor för forskare i ekonomi, juridik och stadshistoria, samt för släktforskare.
Magistraternas arkiv kan vara till nytta för forskare i släkt- och personhistoria, eftersom man hittar vigselförteckningar och civiläktenskapshandlingar i dessa arkiv. Forskare i personhistoria kan även vara intresserade av förteckningar över borgerskapet, förteckningar över fångförpassningar och förteckningar över utlänningar.
Med hjälp av magistraternas arkiv kan man också forska i städernas näringsliv. I arkiven finns näringsanmälningar, anmälningar till handelsregistret och handelsregister. I vissa arkiv finns även förteckningar över industrianläggningar och hantverkare. I arkiven efter hamnstädernas magistrater finns fartygsregister och övriga handlingar om sjöfart.
Magistraternas arkiv erbjuder en bra källa för forskare i byggnadshistoria. De flesta av magistraternas arkiv innehåller olika byggnadsritningar, eftersom magistraterna övervakade byggnadsverksamheten i städerna.
Man kan bekanta sig med magistraternas i Riksarkivets verksamhetsställen. I arkivverkets arkivdatabas Vakka finns en anteckning om vilket av landsarkivens verksamhetsställen som förvarar respektive magistrats arkiv. Arkiven efter magistraterna i de genom kriget avträdda städerna (Viborg, Sordavala och Kexholm) förvaras i S:t Michels landsarkiv. Tammerfors magistrats arkiv förvaras i Tammerfors stadsarkiv, och Åbo magistrats arkivmaterial från tiden före 1978 förvaras i huvudsak i Åbo stadsarkiv.
Innehållet i magistraternas arkiv finns förtecknat i Astia webtjänsten.