¶ Allmänt om färdighetsanteckningar i kommunionböcker
I kyrkböckerna antecknades varje persons färdigheter i kristendomslära med ett husförhör varje vår efter biskop Johannes Gezelius den äldres (1615–1690) anvisningar. Till en början betonades utantilläsning i husförhören och man förutsatte att de förhörda personerna behärskade katekesens huvudstycken och böner, och senare också de förklaringar och frågor som var förbundna med dem. I praktiken förhörde alltså prästerna sina församlingsmedlemmar i till exempel de tio budorden, trosbekännelser, Fader vår-bönen, dop, konfirmation, syndabekännelser, nattvarder, bordsböner, morgon- och aftonböner, hustavlor och läskunnighet.
Betydelsen av läskunnighet ökade under övergången till 1800-talet, även om också den till en början tjänade behovet av inlärning utantill. Att kunna läsa ställdes som villkor för inträde till nattvarden och krävdes också av de som ämnade ingå äktenskap och de som valdes till faddrar. Att läskunnigheten framhävdes ledde till att färdighetsanteckningarna i kommunionböckerna förändrades: utantilläsningen minskade och anteckningar som beskriver läskunnigheten ökade.
¶ Olika system för färdighetsanteckningar och tolkning av dem
Gezelius anvisningar innehöll också ett förslag till en betygsskala som skulle användas vid förhör baserat på kors (X) och varianter av det. Ett kors betydde god behärskning av trosläror, medan ett snedstreck, eller ett halvt kors (/), innebar försvarlig förmåga. En tom anteckning pekade i sin tur på otillräcklig kompetensnivå.
I praktiken fanns det emellertid många sätt att märka ut kunskapsnivåerna, och de anteckningar som använts varierar beroende på vilken präst som gjort anteckningen, tidpunkten för anteckningen och vilken församling som förhörts. Orsaken till de använda tillämpningarna var i de flesta fall Gezelius begränsade bedömningsskala: det var svårt att visa framsteg och inlärning med en bedömningsskala i bara tre steg. En stor del av de färdighetsanteckningar som användes bygger dock på Gezelius korssystem, om än uppdelat i flera betyg.
Grundtanken i bedömningsskalan är fortfarande densamma, nämligen ju fullständigare kors, desto högre färdighetsnivå. I synnerhet i församlingarna i östra Finland kunde man använda sig av varianter som till och med hade fler än fem färdighetsnivåer. Det är värt att observera att läskunnighet och kristendomslära dessutom kunde bedömas med olika skalor. I början av 1900-talet övergick man gradvis till en sifferbedömning med skalan 1–5, där fem betydde utmärkta färdigheter och ett svaga färdigheter.
Det krävs därför ofta en tolkning från fall till fall för att man ska kunna förstå färdighetsanteckningarna, och det är inte möjligt att ge en tydlig och allmän vägledning i hur de ska tolkas. Särskilt utmanande är ofta att ta reda på exakt vilken färdighetsnivå varje anteckning innebär. I de flesta fall är det emellertid möjligt att tolka färdighetsanteckningarna, åtminstone i stora drag, genom att jämföra dem med kända system för färdighetsanteckningar.
¶ Exempel på olika system för färdighetsanteckningar
¶ Exempel 1: Tenala församlings kommunionbok (1829-1835)
¶ Exempel 2: Petäjävesi kommunionbok (1868-1877)
¶ Exempel 3: Nurmo församling, 1800-talet
X Mycket god läskunnighet
Y. God läskunnighet
Y Nöjaktig läskunnighet
./ Försvarlig läskunnighet
/ Obetydlig läskunnighet
(tomt) Ingen läskunnighet
Källa: Matilainen, Maiju: Luku- ja kirjoitustaito Nurmossa 1800-luvun jälkipuoliskolla (2021), Pro gradu-avhandling, Jyväskylä universitet.
¶ Exempel 4: Allmänt exempel
Läskunnighet:
XX Mycket god
XY God
XI Nöjaktig
X Nästan nöjaktig
X Försvarlig
1., %, Mycket svag
Kristendomslära:
XX Nöjaktig
XI Försvarlig
X Rudimentär
1 Obetydlig
Källa: Genealogiska samfundet i Finland
¶ Källor och litteratur
- Happonen, Päivi. Sukututkimuksen asiakirjaopas – väestöhistorialliset arkistolähteet. 2004.
- Matilainen, Maiju. Luku- ja kirjoitustaito Nurmossa 1800-luvun jälkipuoliskolla. Pro gradu -avhandling, Jyväskylä universitet, 2021.
- Riksarkivet: Vanhat käsialat ja asiakirjat. 1977.