Polisinrättningarna var inrättningar som ansvarade för upprätthållandet av allmän ordning i städerna. I Finland började man grunda polisinrättningar på 1810-talet. I början var de kommunala, men med tiden blev de bli statliga inrättningar. På landsbygden var det länsmansdistrikten som ansvarade för polisväsendet. Distrikten lades dock ner i samband med reformerandet av regionförvaltningen år 1996 och även på landsbygden var det polisinrättningarna som började ansvara för polisärenden.
I Finland kan polisinrättningarnas historia ses ha börjat år 1811, då generalguvernören Steinheil krävde att man skulle grunda en polisinrättning i Åbo. Polisinrättningen grundades dock först år 1816, varefter man grundade polisinrättningar i Helsingfors år 1826 och i Viborg år 1836. I början kallade man polisinrättningarna även allmänt för poliskammaren. I andra städer var det magistratet som ansvarade för polisärenden.
I slutet av 1800-talet började behovet av polisinrättningarnas växa även i andra städer. I Tammerfors grundade man en polisinrättning år 1891 och i Björneborg år 1899. Därtill grundade man under åren 1902–1916 13 polisinrättningar i andra städer. Under autonomins slutskede fanns det i Finlands städer 18 fullständiga polisinrättningar. Utöver detta fanns det i mindre städer polisinrättningar, som inte var fullständiga.
Polisväsendet fortsatte som så även efter att Finland blivit självständig. År 1925 gav man en förordning som berörde polisväsendet, men den ändrade inte på ett avsevärt sätt på stadspolisens organisation. Polisväsendet fortsatte att fungera enligt vilken den hade blivit befäst till. I de städer där de fanns fullständiga polisinrättningar, fungerade en polismästare som polischef och i de städer där det inte fanns fullständiga polisinrättningar, fungerade en poliskommissarie som polischef. Förordningen som berörde polisväsendet gav poliserna rätt fria händer gällande olika arrangemang. De fick anordnas enligt de lokala omständigheternas krav.
För polisväsendets del kom avsevärda förändringar först efter andra världskriget, då man började grunda så kallade nya städer. Ifrågavarande städer kallades för nya städer om de hade grundats efter år 1959. För ovannämnda städers del fastställde man år 1966 en polislag. Enligt lagen skulle de nya städerna höra till länsmansdistrikt och de var inte förpliktade till att delta i polisinrättningarnas utgifter, såsom äldre städerna. År 1977 upphävde förpliktelsen gällande deltagandet i polisinrättningarnas utgifter även för de äldre städernas del.
Det gamla systemet kan anses ha slutat helt och hållet år 1996 i och med häradsförnyelserna, då man omorganiserade polisförvaltningen. Då lade man ner de gamla länsmansdistrikten och polisinrättningarna.
Polisinrättningarnas uppgifter var mångsidiga. I början ansvarade polisinrättningarna närmast för upprätthållandet och övervakandet av ordning. Senare utvidgades uppgifterna och polisinrättningarna började ansvara för brottsutredningar, fasttagandet av lösdrivaren, upprätthållandet av brottsstatistik, lösdrivare- och alkoholistärenden. Dessutom ansvarade polisinrättningarna för ärenden som gällde körkort och registrerandet av bilar, pass- och andra tillståndsärenden, trafikärenden samt utlänningars uppehålls- och arbetsärenden.
I stora städer kunde det inom en polisinrättning finnas flera avdelningar, som ansvarade för olika uppgifter. I en polisinrättning kunde det finnas ett kansli, en centralavdelning, brottsavdelning, ordningsavdelning, vårdavdelning och ännu därtill ett antal distrikt som ansvarade för utförandet av uppgifter inom en viss del av en stad. I mindre polisinrättningar fanns det inga avdelningar och oftast inte heller några distrikt.
På arkivverksenheten bevaras 38 polisinrättningars arkiv. I polisinrättningarnas arkiv finns det arkivhandlingar från år 1816, då polisinrättningen i Åbo grundades, ända fram till 1990-talet. Materialet från 1800-talet är från början på svenska, men i slutet av århundradet börjar språket så småningom ändras till finska. Trots denna förändring, innehåller arkiven för polisinrättningarna i Jakobstad, Kristinestad och Nykarleby helt och hållet material på svenska.
Polisinrättningarnas arkiv innehåller en mängd arkivmaterial. Arkiven innehåller exempelvis olika diarier, förteckningar, protokoll, verifikationer, ankomna arkivhandlingar och räkenskapshandlingar.
Polisinrättningarnas arkiv har bevarats rätt så bra. De stora arkiven kan vara väldigt omfattande medan de små städernas arkiv för polisinrättningar är oftast rätt så små.
För forskare är arkiven viktiga källor i synnerhet i forskningar som berör brottshistoria eller släkt- och personhistoria. Arkiven är en viktig källa för även de som forskar i polis-, rätts- och i stadshistoria.
Med hjälp av arkiven kan man få reda på flera olika saker, eftersom polisinrättningarnas uppgifter var väldigt mångfaldiga. Med hjälp av större städers arkiv för polisinrättningarna kan man exempelvis få reda på hurudana utlänningar vistades i städerna, eftersom även utlänningarna skulle gå till polisstationen och visa sitt pass. Även om befolkningen i städerna kan man få information, eftersom man förde i polisinrättningarna förteckningar över bostäder och adresskartotek.
Med tanke på en forskning i brottshistoria är de viktigaste och mest intressanta arkivhandlingar de olika förteckningarna och protokollen, såsom exempelvis de anhållnas dagböcker, brottsmålshandlingar, undersökningsprotokollen, förteckningar över efterlysta och förhörsprotokollen.
Man kan bekanta sig med polisinrättningarnas arkiv i Astia webtjänsten. De överlåtna områdenas (Viborgs, Kexholm och Sordavala) arkiv för polisinrättningarna bevaras på S:t Michels verksamhetsställen.