Ett byarkiv eller en bykista är en samling av en bys gemensamma handlingar. Handlingarna har ofta ursprungligen förvaras i en kista eller ett skrin i byn och gemensamt för handlingarna är, att de berör byns gemensamma angelägenheter. Exempel på material som kan finnas i ett byarkiv eller en bykista är byrådsprotokoll, räkenskaper, avskrifter ur häradsrätternas domböcker och liknande material. Handlingarna kan omspänna en stor tidsrymd och vitt skilda ämnen.
Bakgrunden till byarkivens uppkomst finns i de byalagsbalkar som ingick i de fornsvenska landskapslagarna redan på 1200- och 1300-talen. Byalagsbalkarna innehåller i första hand stadganden om fördelningen av byns marker mellan bönderna samt ordningsregler för det dagliga arbetet. Detta var viktigt i en tid som långt präglades av gemensam äganderätt och gemensamma ekonomiska intressen inom byn.
Småningom ersattes byalagsbalkarna av landskapslagar och landslagar, vilka också innehöll stadganden om bland annat användningen av byallmänningen och ordningsregler som skulle underlätta samarbetet inom byarna. Byalaget fick rätt att utdöma och utkräva böter om någon inom byn försummade sina förpliktelser gentemot byn, till exempel gällande bristfälliga hägnader, diken och vägunderhåll.
I stora byar blev det med tiden svårt för byalaget att hinna med övervakningen av byns ordning. Lösningen blev att byar tillsatte så kallade uppsyningsmän med uppgift att övervaka att byns marker sköttes enligt överenskommelse.
I och med en ny lag på 1730-talet avskaffades byalagens rätt att uppbära böter och det stadgades att tvister i fortsättningen inte fick avgöras inom byn på plats och ställe, som hittills långt varit det vanliga, utan att tvisterna nu skulle avgöras vid tinget. De minskade befogenheterna för byalagen ledde till klagomål och ledde till en helomvändning i och med att särskilda byordningar, efter att ha stadfästs av häradsrätten, i fortsättningen skulle fungera som lag i byarna.
År 1742 utfärdades en modellbyordning och landshövdingarna uppmanades att befrämja införandet av byordningarna. Det hängde således långt på landshövdingens intresse i frågan hur ärendet fördes vidare. I Finland hade Österbotten landshövdingar som aktivt gick in för att befrämja införandet av byordningar, vilket också bidrog till att så också skedde här i högre grad än i övriga Finland.
Modellbyordningen innehöll 37 paragrafer och gav en struktur på hur arbetet inom byn skulle ordnas. Inom byn skulle det utse en ålderman, som skulle vara den som kallade byamännen till bystämma, vid vilken man sedan gemensamt överlade om byns angelägenheter. Åldermannen sammankallade bystämman genom att en budkavle sändes från gård till gård i byn. Åldermannen skulle också övervaka att lagen och byordningen följdes, att underhållsplikten var rättvist fördelad och att alla skötte sin del av denna. Åldermannen förvarade byalagets pengar, förde bok över dessa och avlade redovisning. Dessutom skulle åldermannen också förvara byns viktiga handlingar. Åldermannen bildade tillsammans med två bisittare byrätten. Byrätten hade rätt att döma i tvistemål och utdöma bötesstraff.
Modellbyordningen behandlade även arbetslivet i byn och gav regler för vad som var tillåtet respektive förbjudet och vilka rättigheter och skyldigheter byborna hade gentemot sin by. Byarna hade också rätt att lägga till paragrafer till modellbyordningen, utforma reglerna och fastställa bötesbeloppen, så att modellbyordningen på det sättet kunde anpassas efter byns förhållanden och behov.
I och med storskiftet förändrades grunderna för äganderätterna till byns marker, då varje bonde nu fick större sammanhängande åkrar att bruka, jämfört med det tegsystem som tidigare tillämpats i fördelningen av jorden. Det innebar också att bönderna härefter inte längre var lika beroende av varandra när det kom till att bruka marken och man kunde fatta egna beslut som inte krävde att flera bönder kom överens. Byordningarna förlorade här i betydelse, men levde fortfarande kvar.
Ännu i början av 1800-talet uppmanades byar som inte hade någon byordning att skaffa sig en sådan och nya byordningar fastställdes ännu i mitten av 1800-talet. Dessa byordningar baserade sig på modellbyordningen från 1742 men skiljer sig ändå på många sätt från den. I flera socknar antogs byordningar som skulle gälla för alla byar inom socknen.
Systemet med val av ålderman hölls på de flesta orter i Österbotten i liv fram till sekelskiftet 1800-1900. Men det förekom även att det fortfarande tillämpades in på 1930-talet och i några enstaka byar levde det vidare ända fram till 1980-talet.
Införandet av modellbyordningen medförde att en stor mängd handlingar som berörde hela byn upprättades av åldermannen eller byrätten och samlades på ett och samma ställe. Handlingarna förvarades i en bykista hemma hos åldermannen. En ålderman valdes för en period om ett till tre år. När en ålderman skulle avgå och en annan tillträda hölls byaråd, vid vilket byakistan med dess värdefulla innehåll, överläts från den tidigare åldermannen till den nya. Det är handlingarna i bykistorna som gett upphov till de byarkiv som finns bevarade idag.
Införandet av byrätten verkade på många håll i Finland avskräckande på bönderna, då det upplevdes som onödigt och besvärligt. Det bidrog också till att man på många håll helt enkelt struntade i att införa modellbyordningen. I Österbotten insåg man dock fördelarna med att reglera bysamarbetet och då Österbottens landshövding också enträget uppmanade till införandet av byordningar, antogs sådana överallt i både de svensk- och finskspråkiga delarna av Österbotten och Södra Österbotten. På andra håll i Finland antogs få byordningar. Som en följd av detta finns också få bykistor och byarkiv bevarade från andra håll i Finland än från Österbotten.
Byarkivens innehåll varierar från arkiv till arkiv. Många arkiv har helt förkommit, men glädjande nog finns även många bevarade.
De viktigaste men likaså sällsyntaste handlingarna som ingår i byarkiven är bystämmoprotkollen. Andra handlingar som förekommer är bykungörelser, byalagskontrakt, handlingar rörande hägnader, broar och vägar, handlingar rörande gemensamt inköpta redskap eller samfällt utförda sysslor och arbeten. En stor mängd utdrag ut domböcker ingår också, speciellt sådana domar som varit viktiga för hela byn. Storskifteskartor ingår också i byarkiven, liksom att det kan förekomma en del tryckta skrifter, reglementen och handböcker.
En stor del av handlingarna i ett byarkiv är avskrifter, men för byn var de värdefulla.
Många byarkiv förvaras idag i lokalhistoriska arkiv i den by som handlingarna i arkivet berör. Men många byarkiv och bykistor har även överlåtits till och förvaras idag av Arkivverket. Speciellt Vasa landsarkiv förvarar en stor mängd byarkiv från hela Österbotten. Att andelen bevarade byarkiv är större på Vasa landsarkiv än på de andra enheterna inom Arkivverket, torde ha sin förklaring i att förekomsten av byarkiv i Finland är störst i Österbottens både svensk- och finskspråkiga områden.
Via Astia är det möjligt att med sökord, antingen det allmänna ”by” eller på byns namn, söka efter de byarkiv som förvaras av arkivverket. Närmare hänvisningar till sökningar i webbtjänsten Astia får du på Astias ingångssida. Även via arkivverkets arkivdatabas Vakka är det möjligt att få fram vilka byarkiv som förvaras av arkivverket. Under den detaljerade sökningen är det möjligt att begränsa sökningen till att omfatta endast gruppen hemmans-, herrgårds- och byarkiv.